Steve Rothery
The Ghosts of Pripyat

Steve Rothery känd från Marillion slår till med en solobana, hans första alster är ett spöklikt verk i en nukleär vinter – något i den stilen åtminstone. Det är en instrumental historia som gitarristen har givit sig in på och den har ett ståtligt omslag och för er som inte vet eller orkar använda internet så är Pripyat den stad som anlades för att inhysa de som arbetade på och i anslutning till det ganska välkända kärnkraftverket Tjernobyl – en stad som numer alltmer återtages av naturen som oförtröttat arbetar med att demolera det som människan en gång byggt.

Det är instrumental progressiv rockmusik, tankarna kan dra sig lite mot just Marillion, det är den typen av känsla som förmedlas. Men också en lite spöklik, kanske lite öde känsla av tomhet och förflutet drama. Det är ett ganska spännande album musikaliskt, men kanske inte det mest nyskapande jag hört – däremot är det riktigt väl utfört. Mycket snyggt producerat, kanske inte så varierat som man önskar från ett instrumentalt album, det känns nästan ibland som något från en film snarare än ett musikaliskt verk. Det är stämningsfullt, ganska bra driv i låtarna och hygglig dynamik, samtidigt som det inte är något omedelbart iöronfallande.

Bra är det, inget snack om saken. Jag gillar att lyssna på albumet, låtarna är sköna och avkopplande. Samtidigt är det där med avkopplande också albumets stora svaghet, det är svårt att verkligen fokusera på albumet – det vore fel att kalla musiken intetsägande men den säger inte tillräckligt mycket för att fånga mitt odelade intresse. Som bakgrund för en snyggt filmad dokumentation av Pripyat är det säkert ett utmärkt alternativ, som album att bara lyssna på har det lite svårare att göra sig gällande.

Det är ett album som gör sig bäst i sin helhet, som ett skönt avkopplande musikstycke man kan avnjuta tillsammans med någon annan trevlig kulturyttring. Inget av spåren står direkt ut för min del, vare sig i negativ eller i positiv bemärkelse – det är ett generellt bra album helt enkelt. Spökena från svunna tider kan anas genom hela albumet som bjuder på riktigt god stämningsmusik – värt att titta på för den som gillar instrumental progressiv rock och för den som gillar Marillion, jag har svårt att se att albumet skulle göra någon besviken.

HHHHHHH