Serpentine
Circle of Knives

Det finns ett enkelt sätt att beskriva Circle of Knives: bra men intetsägande album – kort och gott så hade räckt om jag skrivit för en dagstidning eller liknande. Skivomslaget föreställer lite av en drake, precis som senast det begav sig, vilket var 2011 då denna brittiska kvintett släppte ungefär samma album men då kallade de det för Living and Dying in High Definition. Men innan jag går händelserna i förväg så kan jag väl beskriva vad vi får på detta album först – även om du lika gärna skulle kunna läsa förra recensionen.

Om du inte vill läsa om den senaste skivan, kan vi beskriva det som AOR enligt regelboken. Ni som hört Ten kan föreställa sig att det låter ungefär som dem men med lite mindre dominanta keyboards, sångaren låter ganska lik Gary Hughes. Det är mer ordinär AOR än Ten, det är hyfsat tempo i låtmaterialet men låtarna är lite förutsägbara och inte direkt nyskapande. För den som gillar sin musik ganska standardiserad kan det nog vara en hit, det är som genren förpliktigar snyggt producerat med en elegant ljudbild – britterna kan onekligen följa manualen, frågan är bara om de faktiskt kan skapa något eget och det har åtminstone inte jag fått något svar på än. Jag har dock inte hört deras debut från 2010.

Jag ska väl inte direkt såga detta band för jag gillar skivan, det är underhållande musik med ganska sköna låtar. Det är dock svårt att inte få känslan av déjà vu när man lyssnar på det, jag saknar det där som gör Serpentine till Serpentine eftersom det låter hela tiden lite som Ten eller något annat av alla de band jag hört i denna genre. Det är synd för här finns potential och känsla, synd bara att de fastnar i att göra så genretypisk musik. Fans av genren och melodirock kommer säkert att tilltalas ganska mycket av detta även om jag betvivlar att någon av dem kommer att tokhylla albumet och kalla det en tidlös klassiker.

Första spåret och andra spåret är de två bästa, därefter går albumet lite på tomgång. Helt okej, eller egentligen ganska bra – samtidigt lite för intetsägande för att göra något riktigt stort intryck. Man vet efter första spåret hur det kommer att låta och ingenstans blir man överraskad, snyggt producerat och bra låtar men inget som kommer att beredas plats i historieböckerna. Tillbaka till ritbordet Serpentine – det finns väldigt många album av denna kaliber, i denna stil redan nu och ett album till gör ingen större nytta om man ska vara helt ärlig. Jag tror dock inte att den som köper albumet kommer att bli alltför besviken även om den kommer att tröttna ganska snabbt.

HHHHHHH