Scanner
The Judgement

Scanner, det var inte direkt igår. Senast det begav sig var 2002 då Scanner släppte ett meningslöst album med kvinnlig sång. Nu, femton år senare är det dags igen för bandet som debuterade med det makalösa albumet Hypertrace 1988, ett album som finns i min vinylsamling och som jag fortfarande håller som ett av mina favoritalbum genom alla tider. Det är en hel del att leva upp till med ett album som det i katalogen och så här långt har de inte ens varit i närheten att överträffa eller en nå upp till en liknande nivå som debutalbumet, 1989-års Terminal Earth var också ganska bra medan resten av albumen i bandets inte alltför stora katalog var ganska värdelösa. Nu är det alltså dags på nytt och den enda i bandet som fanns med när det begav sig 1988 och när bandet bildades under ett annat namn 1985 är Axel Julius, gitarristen annars är alla nya, till och med nya sedan senaste albumet.

På många sätt är detta ett album som tar bandet tillbaka till rötterna, det är snabb power metal med bra kraft och ordentligt driv. Lite känsla av metalhymner kanske, tempot går inte ner ofta och sångaren är lite mer kraftfull och inte den här finlemmade sångaren som normalt brukar finnas hos power metalbanden. Kort och koncist med ganska bra variation, 55 minuter är speltiden så känslan av kort och koncist var uppenbarligen bedräglig. De lyckas hålla sig relevanta under hela speltiden och produktionen är riktigt kvalitativt, det är nästan så att jag kan ana att det handlar om samma band som jag en gång förälskade mig i, åtminstone i deras första album för de andra kan jag faktiskt vara utan. Kanske inga Hypertrace-stiliserade låtar i sig men några som för tankarna i den riktningen som Battle of Poseidon eller Eutopia som känns som att de bygger lite på samma grund som låtmaterialet på Hypertrace.

Mycket tjat om Hypertace i denna recension men det är ett album som betytt en hel del för mig men också ett album som är ruskigt bra och om vi hade fått något i stil med Warp7 eller Terrion hade jag ju blivit alldeles till mig här framför min lilla datorskärm men detta är fortfarande inte så illa. Faktum är att det är riktigt jävla bra, riktigt underhållande och riktigt grym musik, det enda jag egentligen saknar är en sångare i stil med Michael Knoblich som tog hand om det vokala för bandet när det begav sig. Man kan dock inte få allt och det är väl inget fel på bandets sångare Ioannidis som har varit bandets sångare sedan 2003 vilket gör honom till bandets mest långlivade sångare sett till antal år i bandet. Snyggt skivomslag har vi dessutom fått på detta album och Sci-fi-känslan finns definitivt fortfarande där så återigen får vi färdas med Scanner i warphastighet, och det var definitivt inte igår eller ens under de senaste två decennierna.

Scanner är tillbaka, Battle of Poseidon, The Race, och F.T.B. är albumets höjdpunkter för min del men egentligen skulle jag kunna utnämna även resten av låtarna till höjdpunkter för att detta är ett riktigt bra album. Jag gillar det skarpt och kan rekommendera det till alla som drömmer sig tillbaka till bandets storhetstid i slutet av åttiotalet, det känns som att för första gången sedan den tiden förvaltar de det arv de skapade med sina första två album. Det var på tiden kanske man kan säga – äntligen Scanner!

HHHHHHH