Royal Quest
The Tale of Man

Hmmm, Royal Quest – The Tale of Man, vilken musik kan det handla om? Om man tittar på omslaget blir det förstås ännu luddigare – vad kan detta grekiska band ha dragit fram för kort ur rockärmen. Bandet bildades redan 1998 men det är först nu vi får se debuten och de slår på stort med en metalopera med lite olika röster och så vidare. Den berättar som titeln antyder historien om mänskligheten och sådant. Jag har inte satt mig alltför mycket in i vare sig historien eller i bandets historia, det har jag inte orkat – det finns band som kräver djupdykningar och det finns band som inte inbjuder till det.

Royal Quest tillhör definitivt de sistnämnda, deras musikaliska fantasi är lika stor som en boson. Det är klassisk melodiös power metal med symfoniska inslag, bandet lånar friskt låtstycken från en hel uppsjö av olika artister – ibland så tydligt att man direkt kan härleda det till vilken artist och låt de lånat från. Det tycks som att de fallit offer för samma sak som så många av deras gelikar fallit offer för, de har lyssnat för mycket och inspirerats för mycket av andra band och därför misslyckats med att hitta en egen identitet. Det är inte direkt så att man slås av nytänkandet, musikaliskt är det hyfsat välgjort med hygglig produktion. Ganska bra variation över låtmaterialet, 68 minuters speltid där viss del av låtmaterialet är i form av talade mellanspel. Långt album och avslutningen suger.

Ja, vad ska man egentligen säga? Att det inte direkt glänser är väl en sak man kan säga, det är hyfsat för den som gillar europeisk power metal. Men för min del blir det lite påfrestande, det är ganska bra i delar men ofta staplas klichéerna på varandra så att man blir alldeles magsjuk. Sångana är inte heller speciellt bra, den kvinnliga låter rätt bra ibland men den manliga sången är tråkig. Det är svårt att engagera sig i sagan också, kanske skulle den ha varit lite mindre ambitiös och fokuserat lite mer på kanske ett enstaka kapitel eller något sådant. Jag tröttnar faktiskt väldigt fort på detta album, det är överambitiöst, det är stereotypt, och alldeles för förutsägbart och fantasilöst för att fungera. Och om ni tror att det bara är min typiska överkritiska analyserande penna som tycker det så kan jag bara råda er att söka på nätet och notera att jag inte är ensam om att tycka att detta album saknar de kvalitéer som krävs för att tilltala dagens musikkonsument.

För mig blir detta album ett antiklimax, det finns ingenting som drar mig till det och det finns ingenting som håller mig kvar när jag väl lyssnar på det. Den kvinnliga sången är väl det som är bandets starkaste kort men detta album är ingenting jag tycker är speciellt värt att slösa tid på – du som är stor fanatiker av europeisk power metal kanske tycker annorlunda. En ambitiös saga som slutar i ett magplask i en av mänsklighetens stora oceaner.

HHHHHHH