Max Pie
Odd Memories

Max Pie bjuder på ett nytt album, det tredje i deras diskografi som inleddes 2011. Udda minnen har de denna gång, kanske av åtta delar – en värld för det är något jag har då det album som fick det namnet (på brittiska förstås) är ett jag totalt glömt sedan jag recenserade det 2013. Jag minns att jag recenserade det men inte ett uns av vad det faktiskt innehöll, bra när man lyssnar men glömt direkt när musiken tagit slut. Förra skivomslaget var slående, promotionnissarna påstår att dagens omslag också är slående – det tycker inte jag. Nu är det dock inte omslaget som ska bedömas utan de udda minnen som finns innanför detta omslag.

Kvartetten är till 75% densamma som senast, och musikaliskt är det väldigt melodiöst. Ganska bra driv, lite progressivt, lite komplext, en del keys och lite symfoniska inslag. Hyfsat djup i detta album, ganska bra variation över tio låtar och väldigt snygg produktion. De målar upp ett intressant soniskt landskap som tar oss i diverse olika riktningar genom albumets speltid som är varandes 62 minuter – sångaren är nog den svagaste länken hos detta band och kanske var skälet till att de förra albumet var så lätt att glömma. Så, hur ska vi då se på belgarnas nya album? Är det mer intressant än det var senast?

Jodå, visst har de tagit ett steg framåt, detta album är betydligt mer intressant än det senaste jag hörde från dem. Med sköna låtar, och ett par ganska minnesvärda låtar är detta ett väldigt trevligt album. Jag gillar drivet och energin, de bra låtarna och allt det där trevliga som detta band har att erbjuda med detta album. Den här gången tycker jag att Max Pie känns relevanta, det tycker jag inte att de gjorde senast. Det finns dock ett par aber när det gäller detta album, först och främst tycker jag att sångaren är ganska undermålig och inte alltid gör låtarna rättvisa. Sedan är det den långa speltiden, jag tycker att albumet somnar av i delar, blir lite segt för att sedan tända till i slutet av albumet.

Avslutande spåret The Fountain of Youth är albumets absoluta höjdpunkt, ett riktigt minnesvärt spår som ensamt gör att detta album fastnar i mitt medvetande. Promised Land är en annan höjdare på detta album och två spår ensamt gör att detta album långt överträffar sin föregångare. Men det är inte bara ett bättre album än sin föregångare, det är också ett album som står sig väl i jämförelse med annat i genren och ett jag kan rekommendera om ni gillar de liknande banden eller till exempel ett band som Eldritch eller DGM som båda förstås haft Simone Mularoni rattandes i studion – ett rekommenderat album helt enkelt.

HHHHHHH