Issa
Crossfire

Korseld från Norge med Issa som alltid verkar lyckas med konststycket att välja den fulaste bilden på sig själv för sina skivomslag, hon verkar alltid få bilder som inte är smickrande på sina albumomslag. Detta är hennes fjärde album, det tredje vi recenserar på Hallowed och kanske det som bryter hennes nedåtgående trend då The Storm var en kul underhållande skiva och Can’t Stop gick på säkerhet och tomgång. Nu kanske hon och låtskrivarna kan ta tillbaka allt till den nivå vi hörde 2011. De recensioner som jag hittills sett har varit väldigt positiva men så var de från de minst säkra källorna bland musikrecensenterna så det kanske inte säger så värst mycket egentligen. Vegabekanta Greatwood och Martin står återigen för produktionen och prominenta gäster kan återigen höras bland de elva spåren vi får på detta album.

Välpolerad AOR, eller nästan en form av Schlagerrock, ungefär som Sabaton med kvinnlig sångare och utan krig eller episka inslag. Poprock i stil med en lite mer kommersiell variant av Roxette är inte heller en helt galen liknelse faktiskt, ljudbilden känns extremt kommersiell och nästan inriktad på att skapa radiohits. Jag tror att de allra flesta skulle beskriva det som lite väl finpolerad musik, lite för oförargligt för att passa den som gillar rockmusik. Det är ju åtminstone lättsmält med en modern och barntillåten produktion, kanske kan Isabel bli ännu ett sådant där ideal för de små flickorna som växer upp idag. Hon har en bra röst, både för rockmusik och schlager måste jag säga. Albumet har en variation av oförargliga låtar som känns mestadels som hitlåtar designade för att vara enkla att ta till sig, jag undra om Max Martin står krediterad som låtskrivare till detta album, det låter som något som kanske blev över från Britney Spears storhetstid eller någon annat liknande.

5, 4, 3 – den nedräkningen är våra betyg till Issas album, det här albumet är verkligen tråååååååkigt med så många Å som du orkar skriva dit innan du somnar. Plastiga, överproducerade radiohits avlöser varandra och jag kan inte hjälpa att undra om detta verkligen är samma artist som gjorde The Storm, det känns som de efter den skivan som i sig var i kommersiellaste laget, bestämde sig för att bara sälja artisten och glömde helt bort att det bästa sättet att sälja en artist är att sätta bra musik främst och imagen i andra hand. Jag vet inte hur Frontiers tänkte i fallet Issa men det känns som bortkastat, lite som hafsverk bara för att sälja musik. Nej, jag gillar inte Crossfire speciellt mycket, inte på grund av att det är ett dåligt album utan mer på grund av att det är fyllt med låtar som känns designade av en kommitté för att förarga så få människor som möjligt. Jag avskyr artister (oavsett gebit) som är för rädda för att trampa någon på tårna med sina verk, och detta känns som ett sådant verk som bara är gjort för att vara acceptabelt för så många som möjligt och på så vis kanske maximera försäljningen. Frågan är bara om det fungerar på det sätter nuförtiden då musik konsumeras på ett annat sätt.

Issa har på detta album ingen låt man gärna spelar om och om igen, ingen griper tag i mig som lyssnare – inledande titelspåret är närmast men det är ganska ointressant. Kanske är albumets problem bara det att när man hör en viss typ av musik för många gånger så tröttnar man, det är ju inte direkt så att detta album är fullt av låtar som glänser i form av nytänkande och fyndigt låtskrivande – de har snarare lånat allt från AOR For Dummies, vilket inte är en bra idé. Jag tycker att Crossfire är för tråkig, för intetsägande och för tam för att tilltala och ingen som inte gillar radiopop i stil med Lady Gaga och allt vad de heter kan se någon anledning att införskaffa detta album för jag kan lova att du hört det förr och var säkert inte stormförtjust i det då heller.

HHHHHHH