Band:
Arabella Vitanc : Vocals, bg vocals
Thomas Löyskä : Bass, guitar
Fredrik Eriksson : Drums
Tony Rohtla : Guitars
Niclas Olsson : Keyboards, bg vocals
Discography:
Presence of Mind (2000)
Omega (2004)
Guests:
Michael Bormann : Vocals and background vocals on ”Will I Make Love”
Anette Olzon : Background vocals on ”Liar”, ”Into The Fire”, ”Always Keep On Loving You”, ”Fallen”
Rob Marcello : Guitar solo on ”Changes”
Fredrik Bergh : Keyboards on ”Don´t Know If Love Is Alive”
Chris Laney : Background vocals on ”Amazing Days”
Mike Andersson : Background vocals on ”Liar”, ”Somewhere”, ”Changes”, ”Don´t Know If Love Is Alive”, ”Into The Fire”, ”Fallen”, ”I´ll Cry For You”, ”Always Keep On Loving You”
Tommy Stråhle : Background vocals on ”I´ll Cry For You”
Info
Gregor Klee : Executive Producer
Produced by Alyson Avenue
Mixed and co-produced by Chris Laney @ Laneyland
Mastered by Classe Persson @ CRP Recordings
Raimo & Sanna @ Photo by Gedda (bandphotos)
Released 2011-06-10
Reviewed 2011-06-24
I sitt annonserande av den nya sångerskan sade bandet att de hittat "en dold svensk juvel" och att hon både skulle "göra det gamla Alyson Avenue-materialet rättvist samt ha en nyckelroll i utvecklingen av det nya materialet". Det är stora ord när man lämnat ifrån sig en så duktig sångerska som Anette Olzon. Anette har bidragit med lite sånghjälp i fyra av de elva låtarna på den här skivan, men håller sig mest i bakgrunden. Det är dock tillräckligt för att lyfta just dem låtarna lite högre än större delen av resten.
Den första reaktionen storebror Daniel hade när han lyssnade på den här skivan var att Arabella inte lät något vidare och jag är till viss del beredd att hålla med honom. Arabella har en speciell röst, ganska nasal och närmast ansträngd större delen av materialet och flera låtar låter ganska konstigt pga detta. Ta andra låten, duetten med Michael Bormann, som exempel. Det låter som att Arabella satt en sparrisbit i halsen som hon inte kan få upp ordentligt. Ärligt talat så tycker jag hon kan låta väldigt bra emellanåt - speciellt i det höga registret där hon kan ta ut tonerna och verkligen hänföra en fullständigt - men när hon går ned i ton låter det inte lika bra. Hon artikulerar dåligt och låter som sagt ansträngd på rösten.
I allmänhet tycker jag faktiskt Arabellas brister är ganska talande för hela skivan. Emellanåt skiner de upp som solar och verkligen snörar in oss som boskap bara för att i nästa minut visa sig ha gjort en löpknut så att vi kan ränna ifrån dem igen. Denna cowboy och kossa-lek (eller Same och ren-lek om ni vill göra det mer skandinaviskt) pågår skivan igenom och ebbar till slut ut i den avslutande balladen Always Keep On Loving You. Det som på vägen varit bäst tycker jag är den inledande Liar, Amazing Days, I Will Be Waiting, Into the Fire och Don't Know if Love is Alive. Problemet är att inget av materialet på den här skivan verkar vilja synas eller märkas. Allt är tillrättalagt och gjort perfekt genom att det skrivits om och blivit gjort exakt enligt skolboken utan några dramatiska utspel någonstans. Keyboarden kommer in sådär närmast irriterande perfekt mellan sångpartierna - aldrig några sekunder för tidigt eller för sent och basen låter som den spelas av en musiklärare som köpt sin bas och spelat på den omodifierat tills denne kan sitt instrument så bra att så gott som vilka rytmer som helst kan hållas. Men det vinner inga priser att spela så - att bara hålla rytmen och skriva låtar som inte bryter några som helst regler är helt enkelt ointressant.
Det positiva är melodierna i de låtarna jag redan nämnt som positiva. Där är refrängerna medryckande och trallvänliga och det gör inte så mycket att musiken är ganska steril och trist, men när Alyson Avenue (eller AA som jag börjat kalla dem medan jag jobbat med denna recension) inte lyckas tralla till det mer än de gör i lejonparten av den här skivans låtar blir det välspelat och bra men inte allt för spännande i längden.
'Changes' skulle kunna ha varit en jätte stor förändring för detta band i och med att de bytte sångare och hade ett nästan sju år långt uppehåll mellan albumen. Tyvärr är det inte det. Albumet är tillrättalagt och känns "vanligt", inte det minsta nyskapande, uppseendeväckande eller annorlunda. Jag kan lyssna på skivan och jag gillar de bästa låtarna men den här skivan håller i längden ungefär lika bra som matberedaren. Vilken då sa du? Exakt!
HHHHHHH
