Damnation Angels
The Valiant Fire

Den tappra elden är Damnation Angels andra album ett album som påminner mig om vissa karibiska pirater, på något sätt känns det på det sättet. Brittiskt band med svensk sångare är vad det är och senast det begav sig gick det väl för dem, åtminstone i Halloweds recension. Då snackades det i pressinfon om symfmetall gjord på ett sätt som inte Kamelot och alla de där inte längre skulle vara kapabla att göra. Nu, två år senare försöker de vara lika episka som originella sägs det – det är förstås en bra ambition men inte alltför ofta lyckas band med en sådan sak då många tycks vilja kopiera sina idoler och jag tycker inte bandets första album var speciellt originellt men det har kanske lyckats bättre denna gång.

Symfonisk power metal med bra sångare, snygg produktion och hyfsat dramatisk ljudbild. För er som hört Lost Horizon, kan föreställa sig hur de låter då de låter ganska mycket som sagda band och sångaren låter ganska identisk med Lost Horizons och om ni hört bandets tidigare album kan jag tillstå att det låter ganska identiskt med det albumet. Det är lite fräschare och snyggare producerat än tidigare, bandet har mognat lite men det känns mer som en upputsning av vad bandet gjort tidigare än något speciellt unikt eller nyskapande. Det är definitivt ett välgjort album med nio spår och hygglig variation men kanske inte tillräckligt mycket djup för att hålla under den långa speltiden som når över timmen.

Förra albumet var överraskande bra, med bra energi och bra låtar. Det här albumet är också bra, men inte överraskande bra och det saknar lite av den där energin och drivet som förra albumet hade att erbjuda. Det är dock ett skönt album att lyssna på, framförallt sången är bra men atmosfären tycker jag också kan beskrivas som något väl värt att lyssna på. Dock saknar jag det där hitspåret som bara griper tag i mig som lyssnare och får mig att vilja återvända, jag skulle vilja säga att oavsett hur kompetent producerat detta album är så är det ganska tråkigt, och alldeles för bristande i originalitet för att verkligen tilltala.

Ingen låt står ut ur helheten och det är ett ganska kompetent album, fans av bandets tidigare alster eller av Lost Horizon lär älska det och jag antar att samma sak gäller er som är fanatiker av den symfoniska power metallen. Personligen tycker jag dock att det finns bättre album i denna genre och att detta egentligen inte tillför något som inte gjorts bättre förr, till och med deras egen föregångare var mer underhållande än detta. För långt och för anonymt för att verkligen stå ut, dock är det ett välgjort och bra album.

HHHHHHH