Coronatus
Cantus Lucidus

Tyska Coronatus är ett minst sagt flitigt band med sex album från 2007 till 2014 då detta, deras senaste alster släpptes. Och precis som brukligt är har bandet bytt ut hälften av medlemmarna, denna gång är det en ny sångerska, Carmen är kvar i bandet, samt ny gitarrist och någon har fallit från så de har gästmusiker som sköter basen och de orkestrala inslagen. Så bandet är en kvartett denna gång, senast det begav sig var det en sextett. De har känts som ett spännande band men allteftersom de gjort nya album har de upprepat sig själva för mycket så att det senaste albumet kändes lite väl förutsägbart och fantasilöst. Nu har förstås något år passerat sedan det senaste albumet och jag har förstås fått förmånen att recensera ännu ett album från Coronatus, det femte av deras album jag skriver om gör nog Coronatus till det kanske mest omskrivna bandet på Hallowed.

Musikaliskt är det väl inte så mycket som skiljer Coronatus anno 2014 från tidigare annos av bandet, det är gotisk metal med symfoniska inslag, en sopranliknande sångerska och en mer rakt-på-sångerska. Att de hade en ny kvinnlig sångerska hördes väl inte direkt när jag lyssnade på albumet så hon skiljer sig inte från vad bandet haft tidigare och stilistiskt är det ganska mycket samma sak som tidigare. De två sångerskorna kompletterat varande och ger bandet en relativt unik ljudbild, snyggt djup och med de symfoniska inslagen får albumet en lite medeltida stilistisk. Lite som ett mässande ibland, det är trots de lite symfoniska och progressiva inslagen är det ändå ganska rakt på och är relativt enkelt att ta till sig utan att för den skull tappa djupet. Det är ett album som är både lätt att ta till sig och som håller länge, relativt kort dessutom.

Det här är ett bra album, precis som alltid med Coronatus. Det är dessutom bättre än senast då det känns lite mindre tillrättalagt, lite mer dramatiskt och låtarna är bättre än senast det begav sig. Precis som vanligt blandar det också tysk och engelsk lyrik i sina låtar, jag tror nog att låtarna som sjungs på tyska dessutom är de bästa på albumet. Det är ett album med idel bra låtar och som inte har några alls svagheter, de kanske inte bryter så mycket ny mark denna gång heller men tack vare att de når längre med sina låtar känns det som ett fräscht och intressant album. Jag gillar det skarpt precis som jag gjort med de flesta av bandets album, det ska dock sägas att de balanserar lite på en slak lina för när man bygger på samma koncept hela tiden är risken att man utarmar sitt musikaliska djup och kvar blir bara ett repeterande av gamla beprövade knep, det är sällan sådana band lyckas och Coronatus har redan börjat etikettera sig rätt mycket vilket i förlängningen kan göra dem ganska tråkiga. Jag vill ha något annat nästa gång, det behövs lite nya grepp även om just detta album fungerar riktigt bra utan sådana.

Coronatus imponerar med sin musik, denna gång träffar de rätt och skapar ett intressant och relevant album. Ett album där jag tycker att den inledande låten är den vassaste men albumet har ett par till riktigt fina låtar att bjuda på, bäst tycks dock bandet alltid vara när de sjunger på det tyska språket. Coronatus bjuder på ett väldigt fint album, ett som definitivt är väl värt att titta närmare på för den som gillar kvinnofrontad metal.

HHHHHHH