Charing Cross
Pain & Gain

Tredje albumet för Schweizarna Charing Cross kallas Pain & Gain och är det senaste i raden av album som hamnat under min granskande lupp. Ett album med ett inte alltför intressant skivomslag och med samma gitarrist som landsmännen i Crystal Ball. Bandet har varit aktivt sedan 2005 och släppte debutalbumet 2008 och nu har de alltså funnit sin väg in i Halloweds hög av album att recensera. Annars slår det mig hur ofta schweiziska band som når ut lite internationellt är av den melodiösa hårdrocksgenren typ Gotthard och liknande, Charing Cross är faktiskt mer av samma sak.

Det är melodiös medryckande hårdrock och en jämförelse med landmännen och giganterna Gotthard är ganska logisk. Det bygger ofta på tydliga refränger snygga snabba riff och melodier – egentligen väldigt typiskt för genren och det är inte direkt så att jag slås av hur nyskapande detta band är. Också ganska typisk rocksångare bakom mikrofonen och känslan är att jag hört det förr, det är producerat som det generellt brukar vara och det är nästan så att jag få känslan av déjà vu när jag lyssnar på albumet. Dock kanske det inte riktigt är så. Annars har de bra energi och driv, lättillgängliga låtar och kompetent produktion, det är ett välgjort album som bör kunna tilltala de som lyssnar på den här typen av musik.

Hygglig variation över tio låtar och strax över 40 minuters speltid. Det är ett bra album, på alla sätt. Det finns inga dåliga låtar, sångaren är bra och känslan av att lyssna på albumet är positiv. Som kritiker kan jag dock inte undvika att anmärka på bristen av originalitet, på känslan av att jag hört det förr och framförallt på att det inte riktigt känns som att lyssna på något jag inte hört när jag lyssnar på albumet första gången. För mig är det en viktig faktor att det känns som att jag lyssnar på något för första gången när jag lyssnar på det för första gången, så är dock inte fallet med detta album och detsamma kan sägas om väldigt många album jag hört under min tid som musikkritiker. Men även med dessa brister är det ett underhållande album, dock betvivlar jag att det kommer att skrivas in i någon historiebok som något betydelsefullt – det är ett album man gillar en stund och sedan glömmer.

Avslutande två spåren är de bästa, min favorit är nionde spåret Hell’s Breaking Loose är nog det som är vassast av de två. Jag kan avslutningsvis rekommendera albumet till er som finner Schweizisk hårdrock intressant för det är precis vad de har att erbjuda så om Gotthard, Krokus, Crystal Ball och allt vad de heter tillhör dina favoriter är nog även detta ett album som kan skänka mycket nöje. Det är ett schysst album men det är svårt att hylla det som kritiker eftersom det helt saknar nytänkande och inte är fantastiskt.

HHHHHHH