Crystal Ball
LifeRider

Kristallkulan från Schweiz är tillbaka med ett nytt album, det är kvintettens åttonde album och följer två år sedan det senaste albumet som vi på Hallowed tyckte var ett väldigt trevligt album. LifeRider heter det nya albumet och det har ett ganska ointressant skivomslag, kanske var de för trötta efter en lång turné så att de inte kom på något bättre att sätta på sin skiva eller så kanske de tyckte att det var snyggt. Men det är förstås inte omslaget jag ska recensera utan denna nya skiva som producerats, mixat och mastrats av Stefan Kaufmann som kanske är känd för sin tid i band som Accept och U.D.O.

Musikaliskt är det mer eller mindre samma sak som sist, klassisk hårdrock i åttiotalsstuk eller något i den stilen. Mycket driv och energi, musikaliskt väldigt likt många schweiziska rockband, tänk Gotthard, Krokus och allt vad de heter. Inte speciellt unikt och inte direkt det bäst producerade nya albumet jag hört i mitt liv, Accept känns också som ett band man kan jämföra med – ibland när jag går igenom detta album tänker jag: ”hörde inte jag detta på ett album från 1980 där producenten slog på trummorna?” Och det är ett långt album, hela sjuttio minuter för den som räknar bonusspåren som man får om man köper digipakversionen av detta album – det känns lite väl långt. Hårdrock av klassiskt snitt kan bara varieras till en viss grad och efter dryga 40 minuter börjar det kännas väldigt repetitivt. I jämförelse med det senaste album tycker jag att det saknas den dynamik som fanns då och låtmaterialet är inte lika varierat, det är inte heller lika bra producerat som sist.

Ganska tråkigt album faktiskt, en stor besvikelse i jämförelse med senast det begav sig. En del av låtarna är väldigt bra men helheten blir mest en långdragen soppa som aldrig tycks ta slut. Svårt att se poängen med tre bonusspår på ett album som redan är väldigt långt och att bara hoppa över dem gör inte direkt albumet lättare att orka med. Det är för enformigt för att verkligen tilltala, det saknar ett djup jag vet att bandet är kapabelt att leverera eftersom de gjort det tidigare. Kanske är de trötta efter sitt myckna turnerande efter senaste albumet och bara skrivit ihop en hög låtar på rutin och sedan inte ens orkat välja ut de bästa utan tog med alltihop och därför känns det ganska mycket som ett hafsverk måste jag säga.

Inledningen är väl bäst och första spåret Mayday är det som jag minns bäst, inget speciellt men ett ganska klämkäckt och lustigt spår att lyssna på. I stort är det inte direkt ett album att skriva hem om, det fungerar väl för den som gillar musik som den var förr men man kanske ska ta det i etapper eftersom det är ett onödigt långt album. De spelar på klichéer och gör det inte speciellt bra, om ni är intresserade av Crystal Ball så rekommenderar jag att ni kollar upp förra albumet Dawnbreaker eftersom det är mycket bättre än detta album.

HHHHHHH