Broken Fate
The Bridge Between

Trasigt öde – ett band från Schweiz. Detta är deras 73 minuter långa debutalbum som kallas The Bridge Between och pressinfon avslutas med ”now its time to cross the bridge”, det är alltid tur att jag lyssnar innan jag läser. Det handlar om en kvartett från det lilla alplandet i Alperna, deras debutalbum har producerats av kompetenta producenterna Christian Schmid och R.D. Lipakis, så det finns onekligen visst fog för att ana att det kan vara bra.

Och bra producerat är det, ljudbilden är modern och snygg. Musikaliskt är det dock lite fantasilöst och jag tycker att det låter ganska schweiziskt såsom vi hört från band som till exempel Gotthard eller Krokus, inte direkt nyskapande i den bemärkelsen men med en lite mer aggressiv touch. Mix av modern thrash metal, metalcore och hårdrock skrivs det i pressinfon, jag tycker att hårdrock är det som passar bäst och det andra hörs egentligen inte sådär jättemycket av. Kompetent sånginsats tycker jag, ganska bra driv och aggressivitet i låtarna men variationen kanske inte riktigt orkar hålla en lyssnare intresserad hela vägen igenom de 73 minuter albumet fortgår. Hela femton spår utgör detta album och jag tror att vissa kommer att tycka att det blir i längsta laget. Annars är det en väldigt bra produktion.

Det är inte ett dåligt album på något sätt, tvärtom. Samtidigt är det svårt att bygga upp något större intresse för det då det är ett album man lyssnar på en stund och sedan lägger åt sidan för att antagligen aldrig mer lyssna på. Inte så tokigt som sagt, låtarna är schyssta och allt det där men det är inget som griper tag i mig som lyssnare och knappast något som skriver in sig musikhistorien – samtidigt är det en debut man inte bara kan förringa, det är ett album som lovar gott men Broken Fate behöver hitta en lite mer egen röst om de ska undvika att drunkna i den stora strömfåran av rockmusik som finns idag.

Av de femton låtarna tycker jag väl inte direkt att någon står ut sådär våldsamt mycket utan det är ganska jämt skägg mellan låtarna, kanske att Rising to the Dream som de gjort till videospår är lite mer medryckande än de övriga. Jag tycker dock att de behöver spetsa till sig en del om de vill resa sig över massorna, därmed inte sagt att detta inte är ett schysst album.

HHHHHHH