Blind Guardian
Beyond the Red Mirror

Den blinde väktaren beger sig bortom den röda spegeln, där hittar han fantasier från andra sidan. I mörkret bakom spegeln utspelar sig en saga sällan sedd av någon, där andra sidans fantasier raffinerats till profetior och slutligen en storslagen parad. Allt detta händer på Blind Guardians nya och tionde studioalbum som bjuder på ett ganska enkelt och relativt intressant skivomslag. Annars ska Hansi Kürsch och hans manskap ha tonat ned det orkestrala en aning och sökt sig lite närmare sina rötter, deras album Imaginations From the Other Side nämns flitigt i pressinformationer och recensioner. Samtidigt säger pressinformationen också att det klart viktigaste faktumet rörande detta album är att det inte finns en enda kompromiss, inte en. Jag undrar hur det kan ha gått till, de är fem i bandet och även om bara en av dem skapar all musik måste det någonstans kompromissas inom något område, det kan inte blir bra utan kompromisser. Betyder detta att vi ska förvänta oss kaos?

Nej, det gör det inte. Ni som känner Blind Guardian sedan tidigare kan nog ganska väl föreställa er vad som väntar, det är storslagen power metal med körer och orkestrala inslag. Kanske lite mindre orkestralt än albumet som föregick detta och mer i riktning mot 1995-års Imaginations From the Other Side. Hansi låter som vanligt, dvs. illa. Produktionen är fantastiskt bra och ljudbilden imponerar storligen, hade Imaginations… låtit som detta produktionsmässigt hade det varit ett fantastiskt album. Det hörs att bandet vet vad de gör och det finns nog inget (förutom sången) att klaga på när det gäller denna produktion, till och med Hansis röst har de lyckats passa in väldigt bra, och det kan inte vara det lättaste. Ganska bra variation på låtarna har de också lyckats skapa och speltiden om 66 minuter känns ganska uthärdlig trots allt – även om det är lite väl långt.

Bra album, det är inget snack om den saken då det trycker på rätt knappar och allt det där. Samtidigt så känns det som ett ganska typiskt Blind Guardian-album och det bjuder inte direkt på några överraskningar eller fantasifulla äventyr. Och Hansi Kürschs röst är bedrövlig som vanligt även om jag tycker att de ofta lyckas bygga in den snyggt i musiken så ligger den där och nöter på en likt en kniv i ryggen eller något av liknande karaktär, det är en stickande känsla av obehag att höra Hansi Kürsch sjunga. Man imponeras av deras låtsnickeri och förundras över deras sångarval kan man ju konstatera. Nu ska vi inte klaga på det så mycket, fans av bandet kommer att finna detta väldigt tillfredsställande och även fans av storslagen power metal kommer att tycka precis samma sak. Det är ett bra album, inget snack om saken.

Prophesies är det bästa spåret på albumet, där finns skön atmosfär och bra driv och Hansi låter mest acceptabel i detta spår. I övrigt är det ganska sköna spår men inget som sticker ut och har man hört Blind Guardian förr känns det faktiskt som gammal skåpmat, även om jag tror att bandets fans lär se saken lite annorlunda och säkert hylla det faktum att bandet tonat ner lite av det bombastiska och närmat sig sina rötter en aning. Om ni gillade bandets nittiotalsera så tror jag att ni kommer att glädjas åt att bandet närmar sig den typen av musik med detta album. För min del känns det dock som ett typiskt Blind Guardian-album, ganska bra men jag tror inte att det är något som jag kommer att återvända till.

HHHHHHH