Beardfish
+4626-COMFORTZONE 2015

Skäggfisken från en plats ni enkelt kan gissa om ni tittar på skivomslaget är tillbaka med ett nytt album som tar oss in i deras bekvämlighetszon. Det är ett steg att ta från avgrunden, ett långt steg kanske till och med. Kanske inte det snyggaste omslag jag kan tänka mig, men det är ett ganska talande då bandet förstås som omslaget indikerar är ett progressivt rockband. Vi är inte så bortskämda med sådana band i detta avlånga land, det brukar vara britterna som exporterar sådana band men det finns förstås undantag som denna kvartett skäggiga fiskar. Frågan är dock bara vad de satt på kroken denna gång när de bjuder på sitt åttonde album. Debuten såg dagens ljus 2003 så det är ett band vi kunnat följa i mer än ett decennium om vi så önskat.

Progressiv rockmusik, varierat, snyggt producerat och med en hel del djup. Det finns mycket att fördjupa sig i när det gäller fiskens musik, men samtidigt känner en progrockare ganska mycket igen sig för deras musik skiljer sig inte så våldsamt mycket från genrens mittfåra. Bra sångare, mycket variation och 66 minuters speltid där de bjuder på ett 15 minuters epos och några andra ganska långa låtar. Det är kanske inte ett album som man bara tar till sig direkt, det kräver att man ger det lite uppmärksamhet och kanske även lite tid, det är trots allt inte den där standardiserade rockandet utan något med mer finess – det något mer kreativt än det som brukar ramla in i min mailbox.

Detta album förtjänar på ett sätt att hyllas, det är för låten Ode to the Rock’n’roller som raljerar över hur så många människor hatar kreativitet och vill ha samma gamla skåpmat om och om igen – det är riktigt jävla underhållande. Det är ett bra album med väldigt bra låtar, skön ljudbild och mycket kreativitet. På många sätt trycker de på rätt knappar för en ärrad musikkritiker men samtidigt tilltalar inte alla låtar på samma sätt som albumets bästa låtar vilket är lite synd – men det kanske bara är för mig de inte passar. Jag gillar det men kanske inte så mycket som jag borde, men de bästa låtarna är riktigt jävla bra – synd bara att inte alla är lika spännande men det är ibland en av konsekvenserna med ett album som innefattar stor musikalisk variation.

Bäst är redan nämnda Ode to the Rock’n’roller som är riktigt skön förutom att den har bra lyrik, och det föregående spåret If We Must Be Apart (A Love Story Continued) som är väldigt bra och har även det rätt intressant lyrik. Hade det varit så att de andra låtarna hade varit i närheten av dessa iöronfallande låtarna så hade jag varit väldigt imponerad av detta album, nu är det inte så tyvärr. Hursomhelst så tror jag att det kan vara bra att få denna skäggiga fisk på kroken för den som gillar progressiv rockmusik och kreativ musik för här finns det kreativa och spännande idéer och det bör åtminstone hyllas – jag tycker dock att det hade kunnat vara lite bättre.

HHHHHHH