Beardfish
The Void

Tomrummet heter skäggfiskens sjunde album som introduceras av Andy Tillison som är känd för sin roll som musikskapare i The Tangent, det är ett album med ett ganska tråkigt omslag svenskarna presenterar ett år efter sin föregångare. Det sägs mycket positivt om kvartettens musik och de jämförs med stora respekterade namn, jag personligen har ingen erfarenhet av dem sedan tidigare så detta blir mitt första smakprov på denna ganska flitiga svenska kvartetts musik.

Progressiv rock handlar det om, de jämförs ofta med King Crimson, Yes eller Genesis och i ord är det förstås lite svårt att beskriva eftersom musiken är ganska komplex och mångfasetterad och rör sig inom många olika genrebeteckningar i samma paket. På många sätt känns det ganska mycket som man kan förvänta sig när någon beskriver det som progressiv rock/metal, det finns lite metalliska inslag men för det mesta rör det sig nog mer inom progressiv rock än metal. Albumet består av tio spår som är ganska varierade i utförande och har en sammanlagd speltid på nästan sjuttio minuter. Väl producerat men inte lika putsat som många av banden inom genren brukar vara, lite smutsigare ljudbild har de.

Det talade introt talas av Andy Tillison och det är nog det kanske bästa talade introspår jag hört, han berättar på ett så snyggt sätt och sätter an en riktigt snygg ton för albumet. Det spåret bygger upp väldigt stora förväntningar för detta album, tyvärr tycker jag inte att de förväntningarna uppfylls av det som följer det introt. Det största problemet jag ser för det här albumet är inte låtmaterialet i sig för det finns några riktigt trevliga spår som andra spåret Voluntary Slavery, Seventeen Again och det femton minuter långa spåret Note, speciellt den del som kallas The Void, nej det är den alldeles för långa speltiden på sjuttio minuter som gör att du halvt hinner tappa intresset både en och två gånger innan det tar slut vilket gör att många gånger när jag lyssnar på albumet missar jag att ta in dessa bra partier och finner albumet ganska långdraget eftersom fokuspunkterna försvinner i en för lång speltid och det hela känns tomt, lite som ett tomrum faktiskt.

Men om du inte har något emot absurt långa album och orkar fokusera på komplicerad musik under en bra bit över en timme då kan du säkert finna ett ganska stort nöje i detta. Problemet är dock att för mig är inte många album som når en bra bit över timmen speciellt lyckade och detta känns inte heller som ett album avsett att styckas upp och lyssna på enstaka låtar vilket gör det hela till ett lite väl ambitiöst projekt som underhåller en stund innan jag tröttnar och mina tankar börjar vandra i väg till annat som till exempel: “låter inte Evershine väldigt mycket som Dreamtales debutalbum?” eller “undrar vad dagens lunch är idag” eller kanske: “vilka frågor ska jag ställa till Eclipse när jag intervjuar dem, ska jag lyssna lite grann på den skivan innan jag försöker skriva frågor?” helt enkelt allt annat än att koncentrera mig på detta album, jag har formulerat flertalet av de tidigare recensionerna medan jag lyssnat på detta album. De griper inte tag i mig. Det finns några schyssta spår på detta album men det är för långt för att behålla mitt intresse. För långt eller för händelsefattigt, du får själv avgöra vilket.

När ett talat intro är det mest minnesvärda på ett album vet man att bandet inte riktigt träffar rätt. The Void är ett överlag bra album men det är för långt och inte tillräckligt äventyrligt för att verkligen gripa tag i mig som lyssnare. Det blir dock i slutänden godkänt för den svenska kvartetten då det finns en hel del kvalitéer som man inte kan undgå att uppskatta.