Airstream
Kindom of Isolation

Luftström från Sverige är ett nytt projekt av Staffan Karlsson som stod bakom Sky of Rage för något år sedan, ett band vi bara fått ett album från men trots det tycker herr Karlsson att det är vettigare att skapa Airstream. Ett album med ungefär lika tråkigt omslag som Sky of Rage-albumet jag recenserade för något år sedan. Ser lite AOR- eller standardrockigt ut – inte ett alltför spännande skivomslag kan jag konstatera.

Musikaliskt spänner det över många olika områden, lite spår av AOR, lite progressivt, metal och hårdrock. Låtmaterialet känns inte speciellt unikt utan man känner igen allt från sådant man hört tidigare, jag trodde nästan att det var ett album av coverlåtar men det tycks som att det inte är på det sättet med tanke på att det inte står något om det i pressinfon. Nio spår av osammanhängande musik, ganska bra producerat men knappast något som sticker ut – faktum är att det är svårt att se något som känns speciellt unikt i låtmaterialet på detta album. Visst behöver det inte vara unikt för att fungera men det borde åtminstone ha något, något som gör att man vill lyssna på detta album och jag är inte säker på att det finns här.

Det är inget vidare album egentligen, kanske inte så mycket för att låtmaterialet är dåligt men för att det inte känns som att det hör ihop. Det känns som att de samlat covers från diverse olika typer av band och aldrig riktigt tänkt på att det bör kunna fogas samman till en enhet, jag saknar detta på detta album. Kanske att Kingdom of Isolation står för hur låtarna står isolerade för sig i en helhet som är ett album, de är alla isolerade från varandra och hör egentligen inte samman men skapar ändå en enhet på något sätt – ett kungarike av isolerade stycken.

Avslutande House of Pain är bra, titelspåret fungerar ganska bra och inledande Power of Music är helt okej. Fjärde spåret Oh Mother Oh Father är mestadels pinsam, och det finns ett par spår till som är riktigt sömniga. Ett album som man kan både ha och mista, ett som knappast skriver in sig i någon historiebok och ett som kanske egentligen passar bäst att använda som frisbee och kasta ut i sommarens luftströmmar. Tyvärr herr Staffan, ditt senaste alster saknar alldeles för mycket för att det ska kunna gripa tag i mig och de flesta av mina läsare.

HHHHHHH