Yes
Heaven & Earth

Då var vi här igen, mitt i en oundviklig diskussion om när ett band kan överleva sin sångare. Eller annan viktig medlem, för den delen. Till förra albumet såg jag ingen som helst anledning att hänga upp sig på att Yes släppte en skiva med en ny sångare, en sångare som dessutom kom från ett Yes-coverband och lät väldigt lik bandets originalsångare, men det blev jag snabbt varse om att alla inte höll med om. Och då hamnar vi i diskussionen om ett band kan fortsätta alls om de inte längre kommer överens med sin sångare (eller annan viktig medlem).

Jag tycker att ett band är ett kollektiv och således större än varje individuell medlem och finns det någon som inte fungerar i gruppen och gruppen vill annat än denna har gruppen alltid rätt, oavsett vem medlemmen är. Det finns som med allt naturligtvis undantag för detta, t.ex. Tobias Sammet's Avanatsia, Richie Blackmoore's Rainbow och liknande band byggda runt en person som skriver (så gott som) allt material och som definierar bandet. Nu ställs vi naturligtvis inför frågan om Jon Anderson kanske inte var en sådan karaktär och det kan naturligtvis diskuteras med tanke på att Anderson var en relativt definierande karaktär som skrev en hel del låtar för bandet, men jag tycker nog ändå att han mest var en del i kollektivet och inte den som definierade Yes som sådant. Så till alla Nej-sägare därute - släpp det och acceptera bandet för vad bandet är!

Till detta, bandets 21:a studioalbum, har återigen en ny sångare kommit in i bandet efter att Benoît David fick hälsoproblem som hindrade honom från att turnera med Yes. Det bör klargöras att om Yes ville hade de alltid kunnat krypa till korset med Anderson och ta tillbaka sin gamla sångare men ny i bandet till detta album är istället Jon Davison (även gitarr) som jag måste säga låter kusligt lik Anderson i sina glansdagar. Skivan innehåller inga större överraskningar i övrigt - omslaget ser yes ut, samtliga övriga medlemmar är kvar och stilen är inget annat än typisk Yes, dock kanske något progressivt nedtonat mot det där riktiga Yes-soundet vi lärt oss känna igen.

Skivan inleds med en knasig hitlåt, om vi får kalla den så. Believe Again låter på så många sätt som en typisk radiokörare men det finns några käppar i hjulet för att den verkligen ska fungera som det. Dels låtlängden på dryga åtta minuter men också avslutningarna på verserna som helt gör att låten kommer av sig när de slår knut på sig själva på det sättet - de liksom gör en vridning helt om både sångmässigt och instrumentalt i samma stil som From Dusk Til Dawn slår knut på sig själv med att bli en vampyrfilm efter att ha varit en action-/gangsterfilm i en timme. Dessutom gillar jag inte hur keyboarden misshandlas i verserna där de bara trycker ner tio tangenter samtidigt om och om igen genom hela verserna. Refrängerna är klart bättre men räddar inte låten från att kännas en aning flummig. Nästa radiokandidat är den sju minuter långa The Game som verkligen träffar rätt med refrängerna men som inte tycks ha några verser, i alla fall inte så att man blir klok på dem - de känns mest som något som stör tempot i låten. Step Beyond känns överraskande ordinär för att vara en Yes-låt och kunde lika gärna ha varit någon Irländsk folksångarduett eller något i den stilen. En bra låt men kanske lite väl radiovänlig. To Ascend är en ballad eller åtminstone något balladaktigt med pianoklaviatur och allt. Definitivt en av de bättre låtarna på skivan även om jag tycker den inte når riktigt hela vägen fram. Skivans bästa låt är förmodligen den femte låten, In A World Of Our Own som lyckas vara både sådär Yessigt progressiv och på samma gång den kanske mest radiovänliga låten på skivan med en lättsmält refräng och sjunga med-vänlig. Light Of The Ages känns som den mest typiska Yes-låten för mig men det är naturligtvis en högst personlig åsikt, jag tycker dock att det thrilleraktiga keyboardarbetet, de 80-tals västkustrockiga gitarrerna och tempot i lägre mellantempo känns väldigt Yes. Skivans kortaste låt följer sedan som näst sista låt på skivan och är ännu en flört med radio då den känns väldigt trallig, speciellt i refrängen. Det är också faktiskt den enda låt på skivan som nya sångaren Jon Davison inte varit med och skrivit men kanske inte så överraskande då det är Steve Howe som skrivit den bryter den ut i knäppa instrumentala utspel som inte gör någon nytta alls. Avslutande Subway Walls är också en rejäl utflippning som i sann Yes-anda inte kan spela en enda vers eller refräng utan att göra massa instrumentala utspel som bara komplicerar låten och gör den svårlyssnad. Refrängen är bra, som i de flesta av dessa åtta låtar, men det blir väl mycket knäppheter i denna nio minuter långa avslutning och ungefär sju minuter in i låten byter den dessutom helt tonläge när det blir mer musikalavslutning över det hela.

På flera sätt vill jag ändå säga att det här är en bättre skiva än 'Fly From Here' men det känns som den misslyckats att knyta ihop säcken på ett bra sätt. Det saknas riktiga påtagliga fel med skivan och de verkar vilja vara lite mer lättillgängliga med den här skivan, ja lite mer radiovänliga helt enkelt, men faktumet att de aldrig varit det och inte verkar veta hur man är det känns som anledningen till att de hela tiden misslyckas att få de fina refrängerna att fungera i en lättillgänglig, lättsmält, radiovänlig miljö. Produktionen är dessutom en aning lam och lyfter varken fram musikerna eller musiken så bra som den skulle kunna. Den bästa nyheten från den här skivan är nog sångaren de presenterat. Benoît David var en suverän ersättare till Jon Anderson men Jon Davison är nog faktiskt strået vassare och han spelar dessutom gitarr och skriver låtar.

Trots 45 år i branschen känns det som Yes har mycket framför sig ännu, den här skivan känns som en försmak av vad som kan bli men den är inte skivan som gör det. Den är godkänd, den är Yes och den går att spela. Den är varken himmel eller helv… jord.

HHHHHHH