Ten
Albion

Gary Hughes och hans Ten är tillbaka med ett nytt album, ett jag sett fram emot ända sedan promobolaget började skicka info att det var på väg. Albion kallas det och det har ett sexigt skivomslag. Det sägs att de lägger energi på omslaget eftersom de är kända för att ha några av genrens mest slående skivomslag, detta syns också ganska väl får man nog tillstå. Det är också första gången Ten släpper ett album även på vinyl, det kommer en riktigt flott strikt limiterad vinylutgåva för den som önskar. Jag ser mig som lite av en fanatiker av detta band så det var med tillförsikt jag tog mig an detta album.

Ten bjuder ofta på djup, lite drama och en hel drös med melodier. Melodiös rock/hårdrock är vad det handlar om, musik som kröns av Hughes kunnande och röst. Snygg produktion och bra sång. De bjuder på bra variation över tio spår och 56 minuters speltid, ett album för Ten-fanatikern även om det inte direkt bjuder på några nymodigheter. Ingenting som överraskar, det känns som att de fortsätter på samma spår som föregående album och har man hört dessa så lär man knappast överraskas av vad man får på detta album. Lite av en besvikelse var det för min del redan senast och bristen på nytänkande känns ännu mer besvärande nu.

Det är ett bra album, inget snack om det men det är knappast som att jag går igång på detta album. Det är besvärande att detta album saknar en riktigt vass hitlåt, alla låtar är bra men ingen sticker ut och jag måste säga att jag hellre spenderar min Ten-tid med att lyssna på Stormwarning eller senaste albumet Heresy and Creed. Därmed inte sagt att det är ett dåligt album - tvärtom, det är bara inte intressant eller spännande nog för att sticka ut i en strid ström av album som hamnar i min mailbox.

Inte ett spår sticker ut, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. Det är rakt igenom schyssta låtar men ingen superspännande eller fantastisk. Inget som etsar sig fast i mitt medvetande. Jag hade faktiskt förväntat mig, eller åtminstone hoppats på mer än detta. Albion är ett bra album men det är inget som kommer att gå till historien och det är inte direkt värdigt att kallas ens ett av Tens bättre album. Jag har hört bättre, Albion är knappast någon tiopoängare.

HHHHHHH