Stormwarrior
Thunder & Steele

Jag ska erkänna att jag ända sedan detta band först dök upp varit ett fan av Ramckes medryckande låtskrivande och även lite halvlöjliga medeltidsstavande. Det har alltid varit med glimten i ögat känns det som och kanske är det fortfarande det även om det redan när jag hörde Heathen Warrior kändes oroväckande stagnant med samma grepp kring titlar och lyrik och konst men då kändes det som att de tagit ett musikaliskt steg så det har väl inte varit helt utan förhoppningar jag väntat på detta nya album. Men jag har dröjt med recensionen ganska länge nu, dels på grund av tidsbrist men också för att jag funderat på hur jag ska skriva denna recension och jag är väl fortfarande inte på det klara när det gäller den saken.

Ni som hört Stormwarriors tidigare alster, ni kan enkelt föreställa er hur det låter för om ni tänker er Heathen Warrior och sedan kopierar och klistrar in melodier och musik och sedan skriver ny lyrik på samma tema så vet ni precis hur det låter. Inte en ett försök till att ta ett steg framåt denna gång, fick de kritik sist för de få nytänkanden som faktiskt smugit sig in? Eller kände de sig tvingade att kopiera sig själva av rädsla för att förlora sin identitet? Om det sistnämnda är korrekt kan jag lugna er Stormwarrior då det finns otaliga exempel på band som lyckats uppdatera sin framtoning och fortfarande kännas genuint som sig själva. Inte mycket att säga annars, snabbtempo power metal med kvicka gitarrdueller, körade refränger om hammare och spik, smattrande trummor och en heliumsångare. Ingenting överraskande här, ungefär samma sak som Helloween gjorde 1985. Bättre producerat än sina första album eller Helloweens debut, modern ljudbild gammeldags musik kan man väl beskriva det som.

Medryckande och kul initialt men jag har svårt att ta detta album till mig och jag har istället återvänt då och då till Heathen Warrior eller Heading Northe som kändes betydligt mer kul. Det här albumet har alla saker, svärdsljud, sånger om krigardöden, eldsbarn och allt vad man kan tänka sig och det låter precis som Stormwarrior alltid gjort, tyvärr är det inte roligt längre. Man kan bara ta upprepningar av en sak ett begränsat antal gånger innan det börjar kännas oangeläget och detta album känns bara som en upprepning, som en repris av ett halvhyfsat program på televisionen, det räcker oftast att se det en gång och samma sak gäller med Stormwarrior. Det behövs inga repriser, jag hade hoppats på ett lagom vidare avsteg där bandet utforskar nya nejder inom det musikaliska landskapet men de fortsätter på samma karga stig på en frusen tundra där vinden pinar buskar och resenärer till krokiga, ganska sorgliga uppenbarelser.

Ingenting med detta album engagerar, det är egentligen konstigt för Heathing Northe är jättebra men detta låter identiskt och jag tycker att det räcker med ett album som låter på ett sätt, annars blir det tjatigt. För mig har det hänt, Stormwarriors brist på musikalisk vidareutveckling har lett till att de kopierar sig själva och som resultat bjuder oss på ett mer eller mindre onödigt album. Visst, är du en fan av bandet eller rivig power metal finns det säkerligen ingen större anledning till oro, du kommer att gilla detta precis som du gjort med bandets tidigare alster för det är välgjort om inget annat. För mig gäller dock frågan: har hednakrigarens skepp kapsejsat nu? svaret är väl att det har det men frågan är om krigaren lyckas ta sig till land eller ej. Det får vi se i nästa kapitel som jag hoppas är mycket bättre än detta dravel.

HHHHHHH