Pretty Wild
s/t

Svenska Pretty Wild är tillbaka, denna gång med sitt andra album som de givit samma titel som bandnamnet. Senast det begav sig blev jag föga imponerad då det lät som déjà vu utan att jag ens hört bandet förr, nu har de några fler års erfarenhet så de kanske givit upp att försöka emulera en tid som sedan länge passerat för att istället skapa något eget. Skivomslaget tyder dock inte på det. Men vad har då kvartetten lyckats skrapa ihop?

Jo, fjorton spår av traditionell melodiös hårdrock, arenarock kanske man kan säga. Jämförelser med band som Def Leppard och så vidare haglar bland skribenter och band som Mötley Crüe, Posion, Whitesnake, Bon Jovi, o.s.v. kan utan vidare droppas också för den som vill läsa en massa bandnamn. Som senast låter det också som en tid som redan varit, som att vi transporterats tillbaka till åttiotalet. Egentligen kanske vi ska säga det som att en kassettbandspelare från åttiotalet transporterats till idag, för den kvalitén och stilen får vi. Nja, det är kanske att överdriva, inte om stilen men om kvalitén eftersom det låter lite fräschare producerat än din vardagliga kassettinspelning från 80-talet.

Fjorton spår av den standardiserade variationen bjuds vi på och ingenstans överraskas vi av Pretty Wilds musikaliska idérikedom eller uppfinningskraft. Alltsomoftast känns det som att lånen från andra låtar man känner igen blir lite väl uppenbar och tankarna om bandet överhuvudtaget har något eget kreativt tänkande dyker upp i huvudet. Men lite eget tänkande finns nog ändå där, de är åtminstone kompetenta och deras musik skulle säkerligen gå hem på P4 och på arbetsplatser dominerade av dem som är födda mellan 1960 och 1970. Femtiotvå minuters speltid är lite väl tilltaget också då albumet knappt erbjuder någon form av variation och de flesta låtar är väldigt lika varandra.

I sina bästa stunder gillar jag Pretty Wild, ganska mycket. I sina bästa stunder är dock inte bandets normaltillstånd, oftast känns det mest bara som ”jaha” och en axelryckning. Det känns som att jag hört det förr och bandet är helt enkelt inte tillräckligt bra för att få mig intresserad av det igen. Så föga imponerande känns som en ganska bra sammanfattning, intetsägande är ett annat sätt att sammanfatta det hela.

För min del är balladerna bäst även om High Enough känns väldigt bekant (men det är trots det ett riktigt kul spår), så det finns ett par tre låtar värda min uppmärksamhet, de andra går mest obemärkt förbi dock. Så det känns inte som ett album för mig och eftersom de andra recensionerna jag nu lyckats hitta inte heller varit sådär överdrivet imponerande, mannen som alltid ger fyra av fem eller bättre på sin sida gav fyra och sidan som alltid ger över sju av tio gav bara sex poäng så jag är inte direkt ensam om att tycka att Pretty Wild är långt från överväldigande.

Jag tror säker att ni kommer att finna det acceptabelt om ni gillar genren men även om ni gör så är det tveksamt om ni någonsin kommer spela albumet igen efter att ni spelat igenom det ett par gånger. Sångaren är hyfsat bra och de har en bra känsla för melodier så om de slutar kopiera åttiotalets arenarockarhits och istället sätter sig och skriver egen musik kanske de faktiskt kommer att glänsa en dag. Den dagen får vi dock vänta ett tag på.

HHHHHHH