Niva
Incremental IV

Senast det begav sig bjöd Tony Niva och hans band på klichéstapling där AOR-kliché på AOR-kliché staplades på varandra i en orgie av klämkäcka refränger och melodirock så trallvänlig att det i slutändan blev löjligt. Precis som då har hans nya album ett snyggt skivomslag, och precis som då går jag in i recensionsjobbet med öppet sinna och en stor nyfikenhet. AOR är min favoritgenre så det är musik i ”rätt” genre, frågan är förstås bara om det håller tillräckligt hög klass för att intressera. Mycket AOR är nämligen alldeles för opersonlig och banden tycks rädda att göra något eget, precis som på Nivas senaste album Magnitude från förre året.

En fråga som dyker upp är om Incremental IV spelades in samtidigt som Magnitude eftersom de är stöpta i exakt samma form. Det är grymt snyggt producerat, riktigt hårdpolerad medlodirock, AOR enligt den klassisk AOR For Dummies med klämkäcka refränger och melodier. Lätt att ta till sig eftersom det är okomplicerat till tusen. Inte mycket variation, det är det typiska urvalet av låtar med en speltid om 40 minuter. Finns väl egentligen inget annat än fantasin att klaga på när det gäller kvalitén på denna produktion.

Det fanns en grymt bra låt på förra albumet, en som fortfarande sitter i medvetandet på mig. Detta album har två låtar som är brutalt bra i det tredje spåret Better Just Forgotten och femte spåret The Reason Why som båda är äckligt medryckande och beroendeframkallande. Fyra av de fem första spåren är väldigt bra men sedan somnar albumet fullständigt och känslan blir mer eller mindre densamma som på föregångaren. Jag kan inte riktigt förstå anledningen till att band/artister känner sig manade att upprepa samma sak om och om igen. Niva borde kunna bättre, han sjunger ju bra och det finns uppenbarligen kompetens att skriva grymma låtar men tyvärr faller han alltför ofta i samma fallgrop som så många andra band i genren, det blir till sist bara kliché och en bagatell av allting. En bättre bagatell än senast, engelsktalande skulle kalla det fluff.

Jämfört med senast tar Niva ett steg framåt men jag skulle önska att det blev lite mindre fluffigt, lite längre från mittfåran i genren. Gäsp. Om han hade valt det bästa från Magnitude och detta album hade det nog gått att sätta ihop ett fantastiskt bra album men detta blev ett fantastiskt halvt album med en andra halva som inte kan kallas speciellt imponerande. Nåväl, i dagens teknologiska värld kan vi ju bygga våra egna album och eftersom Nivas två senaste album är i stort sett identiskt producerade borde en sammansättning av dessa två fungera riktigt bra och det borde inte direkt märkas att materialet kommer från två olika album. Ännu en modern musiker som inte kan döda älsklingar, det är mitt bestående intryck, förutom de där fantastiska låtarna förstås.

HHHHHHH