Oxygen
Final Warning

Här är det märkliga - Utgivningsmässigt har det varit en gigantisk boom när det gäller AOR-skivor de senaste åren. Jag kan ganska säkert säga att det inte släppts så här mycket AOR sedan tidigt 90-tal, men popularitets- och försäljningsmässigt verkar det inte ha varit samma boom de senaste åren. AOR-skivorna kommer verkligen på löpande band just nu och släpps i dussintal varje månad, men jag kan inte låta bli att undra för vem? Och varför? Är det verkligen större efterfråga nu? Eller är det bara fler band som vill göra AOR nu? Och med tanke på att AOR väldigt sällan är dåligt så tänker skivbolagen att de vill vara med på tåget? Ja, jag har då ingen aning men här är ännu en AOR skiva som släpps 2012, den sjutioelfte i ordningen.

Jag kan göra klart på en gång att kvalitetsmässigt känns inte Oxygens 'Final Warning' som den bästa AOR-skivan jag någonsin hört men liksom så mycket annan AOR är det svårt att bara rata den ändå eftersom det finns väldigt lite att verkligen gnälla på. Bandet härstammar från Sverige och byggs kring sångaren Tony Niva, som skivbolaget meddelar har varit aktiv musiker sedan 1987, men såvitt jag förstår har han lyckats att inte slå igenom med något av hans många band under dessa 25 år. Oxygen är hans senaste försök men jag har väldigt svårt att se att 'Final Warning' kommer vara albumet som ger genombrottet för den gode Tony med tanke på att det inte finns särskilt mycket på den här skivan som verkligen andas tveklös kvalité.

Tonys sång ligger extremt högt i register med närmast falsettaktiga toner i stort sett skivan igenom. Imponerande i sig, kanske, men knappast det mest tilltalande sättet att sjunga sig genom en skiva, även om albumets blotta 33 1/2 minut inte direkt gör att det känns som äventyret pågår i evigheter. Dessa 33 1/2 minuterna innehåller 11 låtar med en generellt helt okej kvalité, även om det helt klart saknas en wow-faktor i materialet. De har keyboardslingor som plinkar på tillsammans med ganska enformiga gitarrer, vilka tillsammans står för det riktiga drivet i musiken. Trummorna är så anonyma att man skulle kunna tro att de är spelade av en trävägg, på vilken målarfärg håller på torka. Lyriken däremot är allt annat än anonym, Tony framför sin sång på ett sätt att hans välskrivna texter verkligen kommer fram tydligt, vilket är oturligt med tanke på vilken jäkla nonsens han sjunger. Visst, kärlekslyrik och gulligull är ingenting nytt att sjunga om inom AOR men det här var definitivt en ny nivå på det hela.

Så vad är bra med skivan egentligen? Förvånansvärt mycket, ändå. T.ex. tycker jag att de flesta låtarna har sköna melodier och ett bra driv i sig och det är inte många tråkiga stunder under dessa dryga 33 minuter, stunder då man bara känner "hjälp! stäng av skiten". Tvärtom, känns det nästan lite tråkigt att skivan är över så fort för en eller ett par låtar i den här stilen till hade definitivt inte förstört helhetsintrycket, med det är samtidigt ingenting jag direkt suktar efter heller. Men det hade nog inte skadat om de haft det. Individuellt tycker jag inte det finns mycket att lyfta fram från Oxygen, men som helhet låter ändå skivan hyfsat och det känns som ytterligare en AOR-skiva likt de som dykt upp de senaste två-tre åren - helt okej, kanske t.o.m. bra men ingenting märkvärdigt och ingenting nytt mot allt som redan finns i genren.

Med andra ord, det vi har är ännu en skiva som alla ni hängivna AOR-fans därute kan gotta er i, men det är inte en skiva som revolutionerar något eller någon. Helt okej är den och gillar man AOR så ser jag ingen anledning till att man inte skulle finna den värd sitt inköpspris - frågan är dock varför man skulle välja att spela den när det redan finns så mycket bra (bättre?) AOR som låter snarlikt?

HHHHHHH