Band:
Rob Moratti (Vocals)
Discography:
Desolation (1995)
Legends of Tomorrow (1997)
Guests:
Reb Beach (Guitars)
Christian Wolff (Guitars & Keyboards)
Tony Franklin (Bass)
Fredrik Bergh (Keyboards)
Brian Doerner (Drums)
Info
Produced by Rob Moratti
Mixed by Richard Chycki
Released 2011-06-24
Reviewed 2011-10-05
Links:
robmoratti.net
youtube
escape music
Moratti valde att lägga krutet på en ny soloskiva när foten kom från Saga och resultatet har vi nu fått i form av 'Victory'. Jag har spelat skivan i flera månader nu utan att riktigt fastna för den helt och hållet, utan jag känner att jag inte delar de betyg som finns i recensionerna Moratti valt att dela med sig av på sin webbsida. Inte ett betyg under 9/10 (eller 90/100) och idel vackra ord som att han har en "klassisk röst" och är "en av de bästa sångarna på scenen". Missförstå mig på rätt sätt nu för 'Victory' är absolut ingen dålig skiva, men som storebror Daniel skrev i en recension alldeles nyligen så kan ju knappast alla skivor vara fantastiska och odödliga klassiker bara för de placerar sig i AOR-genren. Och som med så många andra skivor jag recenserat från denna genre i år måste jag ännu gång säga att visst låter det alla gånger bra - men det är inte det där mästerverket som så många andra verkar tycka att alla skivor av denna typ är.
Moratti är en duktig sångare, hans register ligger högt uppe vid taknockarna och han är ren och klar i tonen som om han använt Vanish oxi action, men jag tycker hans röst saknar den där riktiga charmen och karaktären. Han låter nästan nasal, trots att han inte är det, och jag tänker på Eros Ramazzotti när jag hör honom, fast sjungandes på engelska. Till rockmusik Rockmusiken som är typisk AOR blandat med en nypa progressiv rock känns bra men är inte överdrivet spännande. Lite keyboards berikar de annars mestadels gitarrdrivna melodierna som bryter ut i små minisolon och virtuoserier mest hela tiden. Musiken är helt klart spännande och intressant. Jag tycker dock inte att den är fantastisk. Bra, men inte bäst. Skön men inte ett mästerverk. Ungefär som jag tycke rom hela skivan.
Låtarna på 'Victory' utgörs av oroväckande igenkänningsbara titlar som Life On The Line, Hold That Light och Jennie för att nämna några. De där självskrivna power balladerna finns naturligtvis närvarande, liksom de där riktiga rockspåren och mestadels mid-tempo låtar som inte lämpar sig som singlar men som oftast låter bra på skiva. Och så någon låt som skulle fungera väldigt bra på radio också. Ett klassiskt skivbygge på samma sätt som Toto, Journey eller någon annan av genrens giganter skulle ha gjort det. Ni kanske tycker tonen låter negativ när jag säger så, men det är faktiskt en stor komplimang. Ska man skriva AOR som någon annan redan har gjort (vilket är i stort sett ofrånkomligt i dag) är det trots allt på de som uppenbarligen vet hur man ska dra slipstenen man ska snegla.
Mitt intryck är måhända mindre positivt än tior av tio möjliga och så nära inpå det som som du kan komma, men nog finns det ingen större idé i att diskutera om Moratti gjort en bra skiva - frågan är väl snarare hur bra den är. Därom tvistar kanske även de mest lärda, men i min mening är detta en skiva som låter riktigt bra och de största problemen man kan finna tycker jag personligen ligger i Moratti själv - inte hans musik, hans musiker eller hans låtar. Sjunga kan han, men jag känner egentligen ingenting för hans röst. Den når inte hela vägen in i mig och jag känner mig mest irriterad av den faktiskt.
Helhetsintrycket blir att det här är en bra AOR-skiva som dock knappast gör något radikalt för genren eller byter ut de där stora titlarna bland genrens viktigaste skivor. Däremot håller den hög kvalité hela vägen och även om jag personligen har lite svårt för Morattis röst tycker jag inte det bör hindra dig att kolla upp 'Victory' om du är svag för kvalitativ AOR. Faktum är att jag rekommenderar dig till att kolla upp den!
HHHHHHH