Niva
Magnitude

AOR, definitivt min favoritgenre och en genre där det sämsta fortfarande är bra. Det är bara ett problem med den, hur recenserar man en genre där allt är bra? För mig finns det normalt sett tre nivåer av AOR, den fullkomligt lysande där allt träffar riktigt bra samtidigt som det finns fräscha inslag och individualitet. Den väldigt bra där det är riktigt bra men individualiteten saknas också den som är bra men som samtidigt känns väldigt likgiltig för att det inte är fantastiskt och vi hört det förr, alldeles för många gånger. Niva tillhör den sista kategorin.

AOR For Dummies har definitivt tummats väldigt många gånger under låtskrivarprocessen och resultatet är klämkäck AOR med medryckande refränger som upprepas i tillräcklig utsträckning för att sätta sig redan första gången du hör låten. Obligatoriska ballader finns också. Niva är dessutom en sångare av den typ som AOR For Dummies förespråkar, en som håller till i de högre registren. Första gången jag hörde inledande spåret på Nivas album kunde jag träffa rätt på hela låtstrukturen, förutom att det saknades en refräng i låtavslutningen annars hade det varit en utmärkt uppvisning i hur man gör AOR enligt formatmallen och hur man gör en låt som känns uttjatad redan första gången den spelas. Albumet känns också ganska långt trots att det enligt ajtjunes saknas en hel sekund till 40 minuter.

Detta album är väl inte dåligt på något sätt och många fans av genren kommer säkert älska det svenska bandets eskapader på detta album men det är samtidigt ett album som saknar både variation och individualitet. Jag förespråkar originalitet, varför tjata ut ett koncept till leda? Det är svårt att engagera sig i ett album som detta, redan när man börjar spela det känns det som man hört allt förr och de flesta låtarna är extremt förutsägbara. Det är synd, för att det finns ett perfekt spår på detta album, ett som jag hellre repeterar elva gånger än att spela albumets alla elva spår. Så onekligen kan Niva och hans manskap göra något riktigt bra om de vill men överlag känns det som ett snyggt producerat hopskrap av refuserat ”sätt-in-valfritt-aor-band-här”-material.

Andra spåret Perfect Life är verkligen en NSS lyriskt men fan vilken bra låt det är, grym melodi, sång, refräng och mindre tjatig än det mesta på detta album. ”There is no perfect life - there is no perfect wife - and there is no perfect man - just try the best you can” snacka om att rabbla självklarheter men gör man det bra så kan man faktiskt inte ens klaga på dum lyrik. Jag älskar verkligen den låten men vad fan hände med resten av albumet för bortsett från Do it Again finns det inte en enda låt jag gillar ens det minsta, bara tragiskt kolaseg standard-AOR utan själ eller hjärta. Nu ska jag dock tillägga att jag inte tror att bandet gjort denna musik enligt en analytisk premiss om hur man gör AOR enligt standardmallen. Det har bara blivit så.

Så, om du har ett konto på motbjudande Apples vidriga musiktjänst eller någon annan tjänst som säljer musik i lösa spår så finns här två spår du med gott samvete kan addera till vilken spellista som helst, sedan finns det nio som du kan låta bli helt och hållet. Jag har faktiskt svårt att se hur någon inbiten AOR-fanatiker ska kunna ta detta album till hjärtat då det förutom två lysande undantag låter som dåliga kopior av klassiska band ur denna fantastiska genre.

HHHHHHH