Lehmann
Lehmanized

Ett italienskt band som heter Lehmann efter sångaren Mat Lehmann, de säger sig vara ett nytt metalprojekt som byggs kring denna Lehmann som tydligen är mest känd som bassist för Blaze Bayley och italienska thrashbandet Neurasthenia. Musiken sägs bygga på heavy metal/thrash metal, groove och progressiv metal. Det låter som ett hopkok, frågan är bara om allt detta är kompatibelt. Ett debutalbum som förstås lovar en hel del med Blaze Bayley som gästsångare på avslutande spåret, men att skriva superlativer och liknande är enkelt och att faktiskt demonstrera dessa egenskaper är svårare.

Musikaliskt är det ganska svårt att sätta ett finger på vilken stilistisk riktning detta band tar. Det är definitivt varierat men samtidigt är det väldigt svårt, om inte omöjligt, att se en röd tråd genom detta album. Produktionen är modern, inget anmärkningsvärt. Däremot är det kort och koncist med under 40 minuters speltid, sådant är alltid vettigt, åtta spår är det som uppfyller denna speltid. Det är inget album du tröttnar på men det kan vara ett som är svårt att komma in i eftersom det känns en aning spretigt.

Inte så tokigt är mitt övergripande intryck, låtmaterialet överlag är gott men det finns en del ointressant, för att inte säga tråkigt, bland det. Det känns som jag redan varit inne på, spretigt och lite osammanhängande som att bandet inte riktigt vet i vilken riktning de vill ta sig. Lehmanized är en schysst fokalpunkt, något som sticker ut lite. Det är dock inte en fantastiskt bra låt men den är definitivt underhållande, precis som albumets avslutande spår som är en cover där Blaze Bayley hörs sjunga på ett väldigt bra sätt. Så det blir ett ganska kluvet intryck för inledande spåret är en gäspning, de två första är faktiskt en gäspning så albumet inleds definitivt inte bra.

Hmmm, vad ska jag säga? det har varit ett svårt album att sätta fingret på, inte på grund av tänkvärd och komplicerad musik, utan snarare på grund av att albumet saknar röd tråd. Ett spretigt album får alltid svårt att övertyga och detta album gör verkligen ingenting för att ändra en sådan sak. Det finns inget fantastiskt spår och inga fantastiska dramatiska grepp vilket gör att albumet ger ett slutgiltigt intetsägande intryck. Det trots att det avslutas på ett väldigt bra sätt. Nej, jag kan inte påstå mig Lehmaniserad efter att jag hört detta album, det är svårt att se hur det ska övertyga någon.

HHHHHHH