Julian Angel's Beautiful Beast
Kick Down the Barricades

Julian Angel, mannen bakom detta band som kallas Beautiful Beast säger på bandets hemsida att han vill att vi ska rocka som det vore 1989, om jag inte redan hade bildat mig en uppfattning innan jag läst den saken kan jag nog säga att hair metal/sleaze från den tiden bestod av kopior av kopior och inget var speciellt fräscht. Inte för att jag har så mycket minnen från den tiden med tanke på att jag inte direkt var gammal då men jag har hört mycket musik från den tiden. De försöker inte ens påskina att de kommer med något nytt, ”du har hört det förr och kommer att höra det igen, de återuppfinner inte hjulet utan låter det bara rulla vidare när de andra fått slut på bränsle” sägs det i pressinformationen.

Och det är precis vad vi kan säga att det handlar om, ta vilket hair metal/sleaze-/glam-/pudelrockband du vill från sena åttiotalet och tänk dig hur de låter. Så låter detta album. De återuppfinner ingenting utan snarare återvinner allt på ett snyggt generiskt sätt, ganska osexigt skulle jag nog vilja beskriva det som. Produktionen känns ganska omodern, ganska platt, ungefär som ditt generiska åttiotalsband. Det sålde mycket då, därför gjordes musiken så på den tiden, vad är motivationen till att plagiera sådan musik idag, den är knappast pengar. Antagligen fanns det de som tyckte kopior av kopior var bra och villa framställa ytterligare kopior. Tio spår och lite över 40-minuters speltid är väl ganska typiskt för ett album från 1989, inte mycket avslöjar att det är ett album från 2014, det skulle faktiskt lika gärna ha kunnat komma från något av de banden som var stora i slutet av åttiotalet eller ett av de banden som kopierade dessa stora.

Det känns lite som en remake, jag kan svära på att jag hört alla låtar förr, de låter förvånansvärt bekanta hela bunten. Det är ett ganska underhållande album, men lite som ett coverband kan vara underhållande på en scen. Frågan är dock vilket existensberättigande detta album kan uppbringa rent musikaliskt för ingenting känns som att det inte stulits från någon annan. Fantasifullt är knappast ett ord jag kommer att tänka på när det gäller Julian Angel och hans manskap. Jag kommer alltid att fundera kring varför så många romantiserar en tid som sedan länge passerat, antingen saknar han sin ungdom den gode Julian, han var väl troligen i 20-25-årsåldern på den tiden och det är nostalgiskt glädjande för honom precis som album som Rainbows Difficult to Cure är för mig, det gör dock inte Difficult to Cure till ett speciellt bra album rent objektivt men det var mitt favoritalbum en tid när jag var liten och är därför bra av nostalgiska skäl.

Detta album borde egentligen få smaka på sågen men det faktum att det är riktigt bra gör att det trots allt förtjänar ett godkänt betyg trots att det är ett enda stort plagiat av en tid som alla som var med minns som betydligt bättre än den faktiskt var. Musiken var definitivt sämre 1989 än den är idag. Så bakåtsträveri till trots måste jag godkänna detta album, om ni saknar nya album från era favoriter från det sena åttiotalet så har ni ett som verkligen bör trycka på rätt knappar. Tidsmaskinen som tar er till 1989 har startat, jag lämnar min plats till förfogande för er som vill åka med.

HHHHHHH