Judas Priest
Redeemer of Souls

Här är några saker ni kommer få läsa i mer eller mindre varje recension av den här skivan:
- Det är Judas Priests 17:e album
- Det är 40 år sedan Judas Priest debuterade
- Bandets klassiska gitarrist K.K. Downing som varit med sedan 1970 och hoppade av 2011 är inte med och ingen ersättare är värdig hans position
- Judas Priest var bättre förr...
- …men det är ändå på något sätt härligt att se att gubbarna fortfarande håller igång.

En del kommer säkert säga att Judas Priest alltid är Judas Priest och att originalet ändå alltid är bättre än senare års konstellationer som efterapat dem, även om K.K. naturligtvis lämnat ett stort hål efter sig. Personligen känner jag varken eller för en ny Judas Priest-skiva. Nog för att bandet gjort en hel del spännande genom åren - 'Sad Wings Of Destiny', 'British Steel' och 'Painkiller' är tre skivor som sticker ut lite över de andra i mina ögon, även om det naturligtvis finns fler bra skivor i en diskografi som omfattar 40 år, där de första 20 lämnade oss med 12 av de 17 fullängdare bandet producerat med detta inräknat. De efterföljande 20 åren har således bara resulterat i 5 nya album och det är på något sätt symboliskt för stora band. De börjar intensivt med nya album nästan årligen tills de växer sig stora och börjar turnéra världen runt. När de väl går in i studion har de så mycket budget och studiotid på sig att de tar flera år på sig att verkligen få fram något. Skräckexemplet är väl Guns 'N' Roses med sina… hur många år det nu blev för 'Chinese Democracy'.

Judas Priest tog dock inte 15 år på sig med 'Redeemer Of Souls' och inte heller något annat album de släppt de senaste 20 åren har tagit så lång tid att spela in, men det har i genomsnitt tagit dem 4 år per album och de skivor vi fått under dessa 20 år har ingen varit värd fyra års väntan i mina ögon. 'Redeemer Of Souls' är inget undantag. Nu tänker ni säkert "ännu en kritiker som gnäller på att allt inte är som förut" men det är inte alls vad jag säger för i mina ögon är problemet precis tvärtom - det låter för likt hur det alltid låtit.

Jag är född på 80-talet, uppvuxen på 90-talet och har således missat prästernas glansdagar och inte fått någon överdrivet stor relation till bandet och deras musik på den tiden. Jag har full förståelse för att de som växte upp och växte fram med bandet har en annan relation till dem och de flesta av dessa jublade när Halford återvände till bandet efter 10 år med Tim Owens men jag tycker i ärlighetens att det var bandets tio bästa år på den andra halvan i karriären. 'Redeemer Of Souls' låter precis som 'Angel Of Retribution' och 'Nostradamus' ungefär som bandet gjorde på 80-talet… fast tröttare, segare och äldre. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på att bandet är äldre… därmed segare… och förmodligen också tröttare. Det jag tycker är synd är att man då ödslar bort all erfarenhet, kunskap och kompetens man samlat på sig som band under sina 40 år med att göra musik som faktiskt passar deras nuvarande… ska vi säga förutsättningar?

Så vad är det vi får höra av dessa "metal gudar" på 'Redeemer Of Souls'? Skrikande gitarrer, maffiga riff, högtonade skrik och ren och skär heavy metal, förstås. Låtar som bygger på "gammal god stil", samtliga mellan tre och sex minuter långa och i grund och botten ganska mycket samma sak hela vägen. Bandets nya gitarrist heter Richard Faulkner och kommer senast från en karriär där han hoppat in lite varthän han behövts. I mina ögon är det ingen som helst skillnad på Faulkners spel mot Downings och det får ni tolka precis hur ni vill - som en komplimang eller som kritik men jag var aldrig överdrivet imponerad av hur Downing skötte sin gitarr så jag är med andra ord inte heller överdrivet imponerad av hans efterträdare - det låter som det brukar, helt enkelt. Han kan säkert bättre, men det är väl tabu på att visa upp sådant som nykomling i ett av världens största heavy metalband.

På sätt och vis borde alla bandets fans älska den här skivan eftersom det är så pass likt ett gammalt "klassiskt" Judas Priest du kan komma med ett gäng musiker som till merparten är gamla nog att vara mor- och farfädrar… till småbarnsföräldrar. Helt ärligt dock känns det inte särskilt spännande med en ny skiva som låter så pass lik bandets gamla material. Till och från visar bandet att de fortfarande har vad som krävs för att underhålla men överlag känns det som att jag nog håller mig till bandets gamla alster om jag vill höra Judas Priests musik spelas av Judas Priest. Eller så lyssnar jag på någon av de oändliga band som de inspirerat men Judas Priest bevisar i alla fall med den här skivan att gammal är… ja, gammal.

HHHHHHH