Primal Fear
Delivering the Black

Primal Fear har i mina ögon alltid varit dagens Judas Priest. Ralf Scheepers har så länge jag kan minnas låtit som en yngre Rob Halford och bandets musik har alltid haft stilmässiga likheter med Judas Priest, ibland så pass stora att det varit svårt att veta vilka som är vilka. Tidigare i år släpptes denna tionde studioskiva med bandet och den låter svartare än bandet någonsin gjort.

Scheepers har varit med i många år nu, det är drygt 30 år sedan han debuterade med Tyran' Pace, vilket senare ebbade ut i Gamma Ray och slutligen Primal Fear. Med en handfull dussin av album som bär hans namn har han i dag blivit ett nästan lika känt namn som självaste Halford, mannen han så ofta liknas vid. Förra året medverkade Scheepers på inte mindre än åtta album från diverse band och soloartister men i år är det hans och Mat Sinners kärleksbarn som får vädra kreativitet och med det senaste albumets finfina sexa hos oss på Hallowed finns det förstås en del att leva upp till på 'Delivering The Black'.

Personligen har jag aldrig varit lika förtjust i detta band som min kollega men även jag måste vika mig för att bandet hållit en jämnhög kvalité på de senaste albumen, även om de i inledningen hade lite identitetsproblem. De senaste albumen är ganska långt från de raka Judas Priest-plagiaten man ägnade sig åt i början och när man på 'Delivering The Black' tar till symfoniliknande toner och kvinnlig gästsång (och det är inte första gången) känns det som bandet förtjänar att en gång för alla bli erkända för sin egna stil. Mitt enda problem är att jag har väldigt svårt att se vilken den här stilen skulle vara.

'Delivering The Black' är fylld med starka spår och karaktärsdefinierande drag men det konstiga är att detta inte har någon riktig sammanhållning mellan varandra. På samma gång som jag uppfattar den här skivan som en aning enformig, och således även långdragen, tycker jag den också är spretig och osammanhängande. Hur ett band kan lyckas vara båda dessa saker övergår mitt förstånd, måste jag säga, men Primal Fear har ingen riktig sammanhållning i vad de hittar på med 'Delivering The Black' trots att skivan är en aning tjatig. Jag tror det hela beror på att de gör diverse klara anföranden med sin musik - saker de verkligen trycker hårt på - men dessa saker är olika i mer eller mindre alla låtar, ibland olika i samma låt också. Det är som att alla låtarna har fått sitt eget karaktärsdrag gjuten utifrån en mall som ser likadan ut. De är som tennsoldater målade på exakt samma sätt fast gjorda från olika former - de känns likadana trots att de inte riktigt är det.

Vi kan ta några exempel: i Never Pray For Justice startar de spåret med ljudet av en motorsåg, spåret innan har de börjat med orgelliknande klaviaturer och angeliska körer och spåret efter är en riktig Eurovision-ballad. Hoppar man fram ungefär en minut in i valfri låt är det nästintill omöjligt att höra att det är olika låtar (med två eller tre undantag). De första tio sekunderna i varje låt känns dock väldigt olika (även här med 2-3 undantag) och jämför man verser, refränger och gitarriff för sig kan man nästan dela upp dem i tre alternativ som bandet sedan kunnat blanda runt lite med så som de själva velat.

Resultatet tycker jag är allt annat än tillfredsställande. På ett sätt tycker jag skivan har gott om bra saker, goda ingredienser och bra idéer men trots all variation låter det både enformigt och blir tjatigt att lyssna på i längden. Jag tycker skivans 51 minuter känns mycket längre och det är egentligen bara två eller tre spår som jag känner mig bekväm med att lyssna på. One Night In December är en av dem, det är förmodligen min favorit på skivan och den andra är Born With A Broken Heart, balladen på slutet. Det finns en tredje också, men jag har svårt att säga vilken den är bland de åtta kvarstående spåren eftersom de alla i grund och botten är samma lilla tennsoldat, även om de kommer från olika former.

'Delivering The Black' kan inte matcha 'Unbreakable' betygsmässigt. Det är en okej heavy metal-skiva men åtminstone jag har svårt att se någonting utöver det vanliga med skivan.

HHHHHHH