Hard Riot
The Blackened Heart

Tyska hårdrockarna i Hard Riot är tillbaka med sitt andra album som följer den framgångsrika debuten från 2012. Det svåra andra albumet säger vissa, även om många band lyckas väldigt väl med sitt andra album. Detta är ett svarthjärtat album som har ett typiskt rockomslag, påminner lite om Unherz första omslag även om det är en mörkare ton. Landsmännen Unherz är för övrigt ett annat band man kan sätta som liknande band om man önskar.

Det är hårdrock som går rakt på sak, inga konstigheter utan raka refränger, bra energi, hyfsad variation över låtarna. Ett klassiskt hårdrockaralbum, inga konstigheter men ändå ett hyfsat stort djup som gör att man kan lyssna om och om igen på det om man så önskar. Produktionen är bra, inga konstigheter bara tung hårdrock med några snygga melodiösa inslag. Inget extraordinärt någonstans i låtmaterial eller produktionen, bara välgjord kompromisslös hårdrock. 43 minuters speltid för CD-versionen som har ett bonusspår i en alternativ version av en låt vi hör tidigare på albumet också, där gästar en svensk på sång.

Bra album, riktigt underhållande. Det är mitt bestående intryck. Jag har ingenting att klaga på, det finns inget negativt även om något stolpskott påstod att de lät som att de ville vara en tysk version av Nickelback, det skulle vara fullständigt värdelöst vilket detta album inte är. Det är riktigt bra. Kanske inte ett album som borde tilltala mig i den utsträckning det gör eftersom det inte direkt erbjuder oss något nyskapande och nyskapande brukar vara ett krav för att musik idag ska väcka intresse. Det eller grym kvalité och egentligen har detta album inget, bara jävligt bra låtar.

Blackout, Suicide Blues, The End, Count on Me och Last Goodbye är alla riktigt bra spår. Även de icke nämnda spåren håller god kvalité och detta är faktiskt något så dramatiskt som ett rätt-på-hårdrockaralbum som är riktigt bra. Som jag kan rekommendera till alla som bekänner sig som musikälskare. Missa inte detta!

HHHHHHH