Aerosmith
Music From Another Dimension!

Jag ska ägna första stycket åt något som inte direkt berör det här albumet, så om du som läser inte är representant av Sony Music eller tjänsten Play Mpe gör ni lika bra i att bara hoppa vidare till stycke två - för det här berör inte er över huvud taget. Jag förstår dock bara inte vad det är för jävla korkade idioter som kommer på idén att bara göra det här albumet tillgängligt genom streaming. Och att sedan tillgängliggöra det med en sådan bitrate att det inte går att spela musiken utan en massa stopp för buffring (att mitt Internet på grund av Telia är en aningt segt hjälpte liksom inte)! Seriöst, jag trodde jag skulle bli tokig varje gång jag försökte lyssna på skivan - till slut valde jag att införskaffa skivan på annat sätt (jag säger inte hur eftersom det inte är relevant) och hade jag kunnat hade jag eldat upp hela jävla Sony och Play Mpe om jag bara kunde så fort jag hade möjlighet att spela skivan utan att få pauser var tredje sekund! Får jag en skiva till som bara är tillgänglig genom stream kommer jag ägna hela den recensionen åt att kläcka ur mig obsceniteter om er och inte nämna ett enda ord om skivan för seriöst - det här sög!

Så till recensionen… Aerosmith är ett band som knappast behöver någon närmare presentation - de är enligt alla källor Amerikas bäst säljande rockband med över 150 miljoner sålda album på sina tidigare 14 studioutgåvor, de har haft 21 topp 40 singlar på Amerikanska Billboardlistan och minst guldcertifiering på samtliga album och ett flertal av deras live- och best-of album likväl. Mer än så behöver knappast nämnas för att vi ska förstå att de är jättar inom branschen så varför de fortfarande lägger kraft och energi på att släppa album övergår mitt förstånd. Med dessa jätteband kommer folk alltid att hävda att de nya albumen aldrig kan matcha de gamla klassikerna - hur bra albumen är - och i vår nya digitala era kommer de aldrig heller att säljas ens i närheten av sina föregångare. Musikaliskt känns det som att 14 album är mer än tillräckligt för att mätta sin kreativitet, speciellt med tanke på att de inte har ändrat sig drastiskt någonstans under hela sin karriär. Det enda som skiljer detta album mot bandets första är att produktionen låter renare och finare samt att de har några låtar som har väldigt mycket gästmusiker på "udda" instrument, något som de inte hade någonstans på sina första album. Så… redan på en gång känner jag mig en aning skeptisk till Aerosmiths femtonde album, det första sedan 'Honkin' On Bobo' från 2004 och det första albumet med eget material sedan det elva år gamla 'Just Push Play'. Nästa år är det 40 år sedan Aerosmiths debut och den stora frågan jag ställt mig medan jag recenserat det här albumet är… kommer den här skivan finnas representerad på ett 40-års jubileum best-of album, som jag tar för givet kommer släppas?

Tja… Det finns femton låtar på 'Music From Another Dimension!' (då vi inte räknar bonusspår), vilket är mer än någon tidigare utgåva från bandet och räknar vi samtliga låtar bandet släpps på sina skivor (även covers men inte bonusspår) står dessa femton för ungefär en tiondel av bandets samlade låtutbud så förutsatt att de har minst tio låtar på sitt 40-års jubileum bör det rimligtvis finnas goda chanser att de har åtminstone en av låtarna… men, de har med detta album också släppt 15 album så vilka fem album skulle i så fall helt sakna att vara representerade? 'Permanent Vacation'? Kanske 'Toys In The Attic'? Eller 'Pump'? Nej, knappast någon av dem och knappast petar någon av dessa 15 låtar bort en av bandets 21 topp 40 Billboard-singlar eller 10 förstaplacerade singlar på Amerikanska singellistan för rock. Men… fyra låtar från albumet har redan hunnit släppas som singel, bland annat den något countrydoftande Can't Stop Loving You som gjorts tillsammans med countrysångerskan Carrie Underwood, och två av dessa har även lyckats placera sig på Amerikanska rocklistans topp 40 (Legendary Child och Lover Alot) men inte den officiella singellistan. Albumet har även lyckats få tre topp tio placeringar (USA, Kanada och Tyskland) samt en 14:e plats på Brittiska albumlistan i skrivandets stund så här en vecka efter det släppts. Så kanske finns det en chans trots allt?

Nja… Det spelar ingen större roll med kvalité när vi jämför kvalité mot kultstatus, så för att 'Music From Another Dimension!' ska kunna stjäla en plats eller två på en jubileumsskiva behövs det att det finns tillräckligt många spår att trycka in sig på, men det betyder inte att skivan är dålig och att låtarna på albumet inte håller måttet, för det är de inte. Albumet har flera bra låtar och låter som helhet hyfsat intressant men det är långt… lååååångt…. lååååååååååååååååååångt!!!! Det är en timme och åtta minuter långt, innan vi ens räknat in eventuella bonusspår i den kalkylen och det är en speltid som är låååååååååååååååååååååång! Så gott som alltid FÖR lång. "Men snälla Caj, det är deras första album med eget material på 11 år - är det inte okej att det blir ett långt album då?" tänker kanske du och visst kan man tänka så, men det gör liksom detsamma. När jag sitter/står/går/joggar/ligger och lyssnar på det här albumet spelar det verkligen ingen som helst roll att det var elva år sedan 'Just Push Play' (som inte ens var ett särskilt bra album) för det gör liksom inte speltiden mindre lång just i den stund när jag lyssnar på skivan. Och hur jag än gör, hur bra än 'Music From Another Dimension!' är så känns den likväl lång när man lyssnar på den. För startade jag skivan säg fem i sex så är klockan plötsligt över sju när skivan (äntligen) är klar.

Så hur låter egentligen 'Music From Another Dimension!'? Ja, vi har faktiskt tagit oss igenom fyra lååååånga stycken och 1123 ord (5448 tecken) innan vi ens kom till den frågan, men ni ska få ett svar på den genast. Skivan låter som Aerosmith. Femtonde albumet utan radikala förändringar någonstans på vägen, hur annorlunda kan det låta? Vilka känner inte till bandet? Vem har inte hört en enda låt från USAs bäst säljande rockband? Exakt, enbart musikaliskt ointresserade idioter, så hur mycket till beskrivning behöver ni? Men det finns faktiskt några saker som skiljer den här skivan mot tidigare utgåvor, och vi har varit inne på några av dem redan indirekt. T.ex. har vi det faktum att Oh Yeah gästas av tre saxofonister, en trombonist och två trumpetare; att Out Go The Lights gästas av två saxofonister, en trombonist och två trumpetare; att We All Fall Down har en strängkvartett och en pianist på gästlistan; att Freedom Fighter gästas av en klaviaturtrio (elpiano, hammondorgel och keyboard) samt att avslutande Another Last Goodbye har ett flertal av dessa gäster närvarande likväl. Detta tar Aerosmiths relativt enkla, bluesiga rock 'n' roll till en mer finstämd ljudbild och med countrysångerskan Carrie Underwood närvarande i spår nio blir det även en del countrykänsla på 'Music From Another Dimension!'. Med fyra storslagna ballader närvarande på skivan visar Aerosmith även den där ömma sidan de plockar fram någon gång per album och som gett bandet ett rykte som ett av världens bästa balladband, men naturligtvis utan att överge sin rockiga sida då albumet har runt 6-7 riktiga rocklåtar också. Det kanske kan uppfattas som en aning splittrat, men jag tycker genomförandet är tillräckligt bra ändå. Det som möjligtvis istället känns splittrat är att skivan är inspelad till och från under sex års tid (även om merparten kommer från ett års intensivt arbete sedan mars 2011) och i hela åtta olika studios och med två olika producenter utöver dem själva samt sex olika mixare. Jag vet inte hur mycket det hörs om man inte lyssnar efter det, men det finns en viss skillnad mellan spår och spår så visst tror jag det hörs även om man inte lyssnar efter det.

Överlag tycker jag att 'Music From Another Dimension!' är bland det bästa Aerosmith släppt under sina 40 år och det enda riktigt negativa jag har att komma med är albumets längd. Produktionen är bra, låtarna är bra och helheten känns bra. Artisterna gör bra ifrån sig också. Det saknas dock riktigt topplåtar på skivan, men det finns ändå låtar som Beautiful och Oh Yeah som är bra likväl. Det känns inte som att det finns några riktigt dåliga låtar på albumet heller, så hur vi ska kunna korta ner albumet utan att plocka bort vettigt innehåll vet jag inte… jag antar att vi tvingas stå ut med 68 minuter av Aerosmith på 'Music From Another Dimension!', men samtidigt kan jag tänka mig betydligt sämre saker att spendera 68 minuter med. Och omslaget är i vilket fall som helst väldigt snyggt!

HHHHHHH