Faithsedge
The Answer of Insanity

Svaret på galenskap, det är vad bandet Faithsedge har att erbjuda oss med sitt nya album. Ett album där Alessandro Del Vecchio finns men också mången annan musikalisk talang, det ser imponerande ut på papperet och det är ett flott skivomslag. Det är bandets andra album, det första kom 2011. Men vad ska vi då säga om detta bands andra album?

Att det är melodiöst, så mycket kan vi konstatera. Lite progressivt, lite inslag av AOR, klämkäcka refränger och så vidare. Ingenting nyskapande, vi känner igen mycket om vi hört vad bandmedlemmarna gjort tidigare. Det är inga krusiduller utan de fokuserar på sin rockmusikaliska framtoningar. Det är snyggt producerat, vad ska man annars tro om ett band med dessa medlemmar? Hyfsat varierat men hållit väl inom den musikaliska ram de sätter upp från inledande spår. Speltiden på 45 minuter är ganska lagom, kanske något spår för långt men inget att hänga upp sig över. På det hela taget är det dock ett album som inte bjuder på något nytänkande eller något dramatiskt framåtskridande i musikaliskt hänseende.

Det bör tilltala fans av melodiös hårdrock, det är precis vad det är. Välgjort är det också. Bra är det också. Jag kan verkligen uppskatta detta album, åtminstone som bakgrund, som något man lyssnar på medan man gör något annat. Som medan man arbetar med något, som att skriva en recension, eller måla ett staket. Kanske något annat. Det är ett bakgrundsalbum. Dock måste jag säga att det saknar en stark fokalpunkt, något som lockar in en i albumet eller griper tag i mig som lyssnare. Något sådant finns inte på detta album, låtarna blir i långa loppet lite slätstrukna och det saknas lite energi, lite fokus då trummorna känns lite tama och jag tycker inte att sången direkt lyfter låtarna heller. Så mycket talang och så lite resultat är en tanke som slår mig när jag lyssnar på detta album.

Inledande spåret är nog det vassaste och Comes Crashing Down är ett annat spår som uppskattas lite mer. Inget spår står direkt ut i negativ bemärkelse, det blir lite jämntjockt och jag lämnar albumet med en fundering kring varför ett album med så mycket intressant uppbyggnad och bra produktion kan kännas så blekt. Inte dåligt, snarare bra men samtidigt når det aldrig riktigt hela vägen fram och det blir ett av alla de där albumen man lyssnar på och konstaterar att det är bra för att sedan lägga det på en hög eller i en hylla och aldrig mer spela det. Detta album har definitivt alla ingredienser som behövs och kompetensen för att blanda dem till något riktigt ätbart, däremot lyckas de inte utnyttja sina ingredienser och kompetens fullt ut. Det känns lite trött, lite fantasilöst och kanske även lite fegt. Faithsedge har potential men lyckas inte riktigt leverera i paritet med den potentialen.

HHHHHHH