Hardline
Danger Zone

En hård linje i farozonen är vad Frontiers har kastat på oss denna gång, ett band som kanske är mest känt för att Journeys gitarrist Neal Schon spelade i bandet när de en dag för länge sedan såg dagens ljus. Han medverkade på bandets första album Double Eclipse som tydligen skall vara lite av en klassiker, vilket jag tror gäller kanske om man rör sig i de kretsarna. Nuförtiden finns bara sångaren Johnny kvar sedan denna debut som kom nittiotvå, resten av bandet är för övrigt helt nya och har bara medverkat på detta album som råkar vara bandets fjärde. Tidigare har det varit långa hopp mellan skivsläppen för Hardline, tio år mellan debuten och andra albumet och sedan sju år sedan andra albumet till 2009-års Leaving the End Open, därför kan vi ställa det utom tvivel att bandet eskalerar sin takt i vilken de släpper skivor och nästa kommer enligt vedertagen sanning efter väl underbyggd forskning att släppas om ett och ett halvt år alltså i slutet av 2013. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, vad som händer på det albumet som kommer att ha en titel i fem ord lämnar vi till december 2013 istället. Enligt Frontiers är detta Hardlines bästa album sedan debuten och det är definitivt ingenting jag kommer att ifrågasätta med tanke på att jag bara hört debuten före detta album.

Musikaliskt sökte Neal Schon göra något hårdare än Journey och Bad English när han en gång var med och formade detta band och det är väl en ljudbild de hållit fast vid. Som AOR med medryckande refränger och melodier men lite tyngre i sin framtoning men även med arenarocktendenser som skapar en ljudbild som kanske inte sticker ut så värst mycket men där finns en känsla av en grandios vision någonstans i bakgrunden. Behöver jag ens påpeka att produktionen är polerad till en blänkande spegelblank spegelbild? tänkte väl det. Sångaren Johnny Gioeli har en relativt typisk AOR-röst med högtonad sång och en liten tendens till heshet någonstans i bakgrunden, och överlag kan vi också beskriva Hardlines musikaliska kreation som ganska typisk AOR, melodiös rock eller vilken liknande term du nu föredrar att använda. Det är också ungefär lika varierat som ett typiskt AOR album, det vill säga lite grann inom ett väl fastställt tema. Speltiden är CD-typiska nästan timmen och det finns tolv spår på albumet vilket med andra ord är en aning typisk sett till det yttre, till och med omslaget är ganska typiskt melodirockomslag.

Det börjar dock med en käftsmäll, jag hade förväntat mig ännu ett ganska trist album typ Great White eller något typiskt för genren för det senaste från Frontiers har inte direkt imponerat men inledande Fever Dreams är riktigt bra och hoppet tänds. Och det fortsätter bra i 10’000 Reasons och titelspåret är riktigt bra på spårplats nummer tre men vad händer sedan? Efter en så fins start, jo det slutar riktigt bra i The Only One men mellan avslutningen och spår tre händer absolut ingenting och det tar lång tid innan något av intresse sker efter den lysande inledningen som får en att ta sig lite för hakan. Lysande - sömnpiller - koma - uppvaknande, så kan upplevelsen av detta album beskrivas på ett briljant sätt av en fantastisk skribent.

Detta märkliga tilltag får mig dock att bli en aning konfys, hur ska man egentligen bedöma ett album med element av briljans men samtidigt element av total tristess? Jag vet inte, jag gillar verkligen att lyssna på det som är bra men albumet blir alldeles för sömnigt sedan och jag har svårt att intressera mig för vad som sker efter spår tre fram till avslutningen, kanske är det en brist på variation eller så finns det helt enkelt åtta astråkiga spår på detta spännande och lite farliga album. Det är ett enigmatiskt album som får en att fråga sig hur man lyckas med ett par spår och misslyckas med dubbelt så många, men till synes och sist måste jag konstatera att en tredjedel toppspår knappast skapar ett toppalbum så ett godkänt album kan det väl sägas vara, kul att lyssna på men alldeles för långt och för vanligt.