Eden's Curse - The Second Coming 2008

Bästa nykomling 2007, bästa metal/prog album 2007 är några av sakerna bandet kan titulera sig efter att webzines utsett dem. Men det var 2007, i år är ett nytt år och den 24 oktober kunde vi se skivan i hyllorna om det nu finns några sådana kvar någonstans. Vi kunde i alla fall se den i webbutiker och kanske iTunes. Denna bandets andra release som kort och gått kallas den andra ankomsten eller som den heter i original, ”The Second Coming”.

En massa namn avhandlas på infobladet, Dennis Ward är en känd producent inom dessa kretsar med massor av bands alster på sin meritlista, Tony Harnell från välkända TNT sjunger backup till sångaren Michel Eden på hela skivan. Doogie White är en annan känd röst som kan höras köra på denna skiva, idel fina namn, Pamela Moore som är känd som Siter Mary på Queensrÿches oförglömliga epos Operation Mindcrime sjunger duett med herr Eden på ett spår.

Övriga roligheter som rör detta band kan sägas vara att medlemmarna härstammar från fyra länder och två kontinenter. Det skapades av en skotte och en amerikan: Paul Logue och Michael Eden som hade en plan att skapa ett band genom att använda den moderna tekniken i internet. De kompletterades sedan av de övriga tre medlemmarna och snabbt fick de uppmärksamhet och bara 14 månader efter uppsättningen kompletterats, i augusti 2007 släppte de sin debut som hyllades av kritiker.

AFM har uppenbarligen höga tankar om detta band och promotar dem med massor av superlativer och betydligt mer text än de flesta infoblad de skickar med sina skivor. Med det som bakgrund kändes det väldigt intressant att stifta bekantskap med detta band och deras andra skiva som finns för försäljning bara 14 månader efter debuten.

Omslaget, liksom namnet, vittnar om melodier och bombastiska drag och mycket riktigt är det vad som leveras mig när jag för första gången startar denna skiva i min iPod. Jag tänker ofta på ett band som Brazen Abbot när jag hör vissa låtar och om ni hört dem vet ni, annars kan TNT vara en annan hyfsat referens. Bandet bygger sin musik kring starka och pompösa melodier med stor vikt på stark sång och gitarrspel. Musiken ligger någonstans mellan pomprock och melodiös metal.

Produktionen är som vanligt när det gäller Dennis Ward väldigt stark och välljudande och där finns definitivt ingenting att klaga på. Det är polerat och slipat till perfektion och därefter har han sedan skitat ned det hela lite sådär lagom och i slutändan finner vi en välbalanserad produktion som definitivt tillhör det bästa jag hört från Dennis Ward, och någon annan för den delen.

Skivan inleder med ett intro som kallas Reign of Terror och är en perfekt introduktion till skivan med intressanta delar som drar oss in i musiken och fäster oss där till det första riktiga spåret som går under namnet Masquerade och är riktigt bra med bra speed och rivighet samt snygga melodier och bra refräng. Angels & Demons är nästa spår och det är på det spåret allas vår Pamela Moore gästsjunger i duett med Michael Eden och även om Pamela har sett sina bästa dagar är spåret riktigt grymt och nu har skivan onekligen startat och det på bästa sätt. Under min tredje lyssning känns en sexa nära, och när sedan skivan bästa, BÄSTA, spår inleds är jag såld. Just Like Judas heter det spåret och det river i och speedar på och har en melodi och refräng som är fantastisk, spåret är otroligt bra. Efter denna superhit kommer sedan Sail On som också är grymt bra men lite av ett steg tillbaka efter en sådan urladdning. Resten av spåren är bra och håller grym kvalité.

Det finns dock saker jag stör mig på med denna skiva, först är det spåret Man Against The World, inte för att det är dåligt på något sätt, tvärtom men jag gillar inte predikande spår som detta som dessutom verkar bygga på felaktiga eller tveksamma uppgifter kring människans påstådda påverkan på klimatet men jag kan ha fel, det har hänt (en gång). Ett annat problem är detta evinnerliga problem kring skivors längd, Eden’s Curse är riktigt bra men skivan är för lång och spåren är lite för lika varandra för att hålla hela vägen. Jag skulle vilja se att tre av spåren försvann och gjorde skivan mer intensiv och stark. Tyvärr känns det som att denna skiva aldrig riktigt tar slut vilket kanske inte är helt sant men det känns som den tar lite för mycket tid i anspråk och det är verkligen synd på en i övrigt näst intill fantastisk skiva. Eden’s Curse står för den bästa skivan jag skrivit om på en väldigt lång tid men ändå når den inte till det näst högsta betyget.

Jag hade nästan helt utan förbehåll hyllat denna skiva om spår 6, 9 och 12 hade strukits och vi hade fått en skiva med tio riktigt grymma spår. Nu har vi tretton grymma spår och det är bara för mycket av det goda vilket drar ned betyget hur konstigt det än kan låta.
Edens förbannelse besitter den alldeles för långa skivans förbannelse vilket är alldeles för synd på den så bra skiva. Fem poäng är dock inte att ignorera.

HHHHHHH

Skriven 2008-11-03