Def-Con-One
II

Om brittiska kvartetten Def-Con-One hade varit jänkare hade man kunnat tro att de vore en kvartett i högsta stridsberedskap, deras namn tycks vara en anspelning på amerikanernas löjliga förkortningar. Bandets tredje album har får det fyndiga namnet II, om de hade varit progressiva hade det kunnat tyckas intressant med ett sådant namn. Albumets omslag tycks anspela på kärnvapenkrig eller någon annan kärnkraftrelaterad händelse, en postapokalyps kanske? De tycks lite krigiska, inte alls så gentlemannamässiga som britter i allmänhet.

Ösig thrashig aggressiv metal med så kallad ”groove”-känsla. Tungt och med rejäl energi, kompetent produktion. Kanske inte överdrivet mycket variation men för genren är det väl så mycket man kan förvänta sig. Jag tycker att de påminner ganska mycket om svenska bandet M.A.N. i sin stil men på ett betydligt mer ordinärt sätt än svenskarna som har en lite mer unik inriktning. Inte det mest unika jag hört, det känns som att de lyssnat för mycket på annat och inte sig själva.

Ett helt okej album, ganska bra till och med, speciellt avslutningen är hyfsat vass. Kanske ingenting att skriva hem om även om jag skriver hemma om det, samtidigt tycker jag inte att det ska spolas ned i toaletten eftersom det är stunds skön avkoppling eller vad man nu önskar få av sin musikaliska bekantskap. Kanske inte heller det mest imponerande album jag hört i genren men det skall inte heller förringas, för att det är ett album med ganska bra drag och bra känsla.

Jag skrev att avslutningen var vass men de spår som etsar sig fast är inledande H8 Ball kanske är det en hatisk svart boll för biljardspelaren, kanske är det bara en boll av hat som inte involverar ett bord och lite köer, det är en bra inledning. Debt To Society är ett annat spår som är bra, resten av inledningen är ganska tråkig medan det tar sig mot slutet men där finns inte samma höjdpunkter. Ett schysst album helt enkelt, inget som går till historien på något sätt och inget jag kommer att lyssna på igen nu när det är nedskrivet men likväl finns det anledning för den som gillar lite thrashigare prylar att ta en närmare till på detta album, det borde inte vara helt bortkastat.

HHHHHHH