Band:
Robb Flynn – lead vocals, guitar
Dave McClain – drums
Adam Duce – bass, backing vocals
Phil Demmel – guitar
Discography:
Burn My Eyes (1994)
The More Things Change... (1997)
The Burning Red (1999)
Supercharger (2001)
Through the Ashes of Empires (2003)
The Blackening (2007)
Guests:
Info
Robb Flynn – production
Juan Urteaga – mixing
Released 2011-09-26
Reviewed 2011-09-25
Links:
machinehead1.com
myspace
youtube
roadrunner
Groove Metal, thrashmetall med sväng kan man väl kalla det om man så önskar. Tungt som fan och med mycket melodi baserat i thrashmetallen kan vara det korta beskrivningen. Det är ett album som bjuder på ganska teknisk musik med mycket variation genom de sju spåren, produktionen håller högsta klass och ljudbilden passar således musiken som handen i handsken. Att gitarristen inte har handskar kan vi också ganska enkelt konstatera genom att lyssna på musiken där det som mest slår mig är hur tung den är och hur melodiös den ändå lyckas vara. De sju spåren tar 48 minuter att spela igenom vilket gör att medellängden på spåren är knappa sju minuter, bara ett spår är under sex minuter långt och bara ett är över åtta minuter vilket gör att spårlängden är ganska enhetlig. Vad som inte är enhetligt är låtarna i sig, ljudbilden är det men låtarna känns väldigt varierade inom en ljudbild de etablerar från inledande spåret.
Unto the Locust inleds med ett åttaminuters epos i tre delar som på ett utmärkt sätt etablerar albumet, alla element vi kommer att utsättas för under resten av albumet introduceras i detta spår. I Am Hell (Sonata in C#) heter spåret och det är väldigt bra, jag bör nämna att det finns en del symfoniska element i musiken på detta album också och det får vi reda på redan i det inledande spåret. Efter det inledande spåret kommer mitt favoritspår på albumet, det kallas Be Still and Know och är ett spår som uppvisar en perfekt symbios mellan melodi och tyngd. Om hela albumet höll samma klass som detta spår hade det legat riktigt nära högsta betyget. Locust som skulle kunna kallas titelspåret är ett bra spår även det, och detsamma gäller albumet överlag men inte av den allra högsta klassen men riktigt bra är det. Det finns ett till ruskigt bra spår dock och det är avslutande spåret Who We Are som bäst kan beskrivas som Pink Floyd möter ett vulkanutbrott, riktigt bra och en grym avslutning på ett väldigt bra album.
Onekligen kan dessa Deep Purplefans vara nöjda med sitt nya album, det är väldigt bra speciellt om vi tittar runt lite på vad bandets fans verkar tycka. Det är ett album som fått högsta betyg i flera recensioner vilket också innefattar lite mer respekterade magasin och inte bara småbloggar, vissa benämner det som en kandidat till årets album vilket jag förvisso inte gör men som det ser ut för tillfället bör de kunna benämnas som en kandidat till årets topp tiolista men det är ju en stund kvar på året så vi får avvakta en stund innan vi säger något i den stilen.
Ett album som bör tilltala de flesta oavsett musikalisk preferens, det låter som Pink Floyd spelandes Wish You Were Here inuti en exploderande vulkan och det betyder förstås att det är ett riktigt bra album.
HHHHHHH
