Caliban
Ghost Empire

Senast jag och Calibanerna korsade vägar var de Nemesis och jag språkpolis som just fått upp ett spår på världens största skojarliga (Google). Nu är bandet tillbaka med sin uppföljare till 'I Am Nemesis' och denna 12 spår stora samling av 48 minuter dödsmetall är det mest givna köpet jag hört från den genren så här långt under 2014.

Jag gnällde lite på sången på 'I Am Nemesis' men var i övrigt mestadels positiv till Calibanernas åttonde fullängdare. När så nummer nio kommer måste jag bara säga "Fuck that!" - den här skivan är grymt mycket bättre! Sångproblemen är åtgärdade och musiken har på något sätt också vuxit med en betydligt större variation i låtarna utan att för den delen lämna bandets grundidé. Tempovariationer förekommer i nästan varje låt och det betyder att man gått ifrån det där enerverande malandet som så många dödsmetallband fastnar i, även Caliban tidigare i karriären. Det här är en skiva som verkligen lever - som aldrig stannar till eller stagnerar. Ett exempel är sången som varierar klarsång med bandets karaktäristiska vrålande mycket mer här än tidigare.

På förra skivan tyckte jag att Caliban stundvis kunde blandas ihop med en av många In Flames-kopior, något som bandet uppenbarligen tagit åt sig av då det här låter så långt ifrån In Flames man kan komma och ändå spela i samma melodiösa variant av dödsmetallen som de båda gör. Caliban är inte bara betydligt tyngre än svenskarna utan också mycket enklare. På denna skiva har man komplicerat till saker en aning med fler och bättre tempovariationer men det är fortfarande en jordnära, nästan punkaktig variant av dödsmetall som sitter i grunden. Det finns tydliga drag åt hardcore och screamo men bandet balanserar ändå ganska stadigt på den mark de står utan att det känns allt för schizofrent.

Visst låter de lite lustigt när de sjunger på hemspråket tyska i en av låtarna och låtar som Devil's Night och yOUR Song sticker definitivt ut en aning från det bandet gjort sig populära med under de senaste 16 åren men låt er inte luras av småtricks som dessa - 'Ghost Empire' är grymt högkvalitativt hela vägen igenom. Dörner får rätt mycket sånghjälp av sin gitarrspelande kollega genom hela skivan och i refrängerna köras det hejvilt, nästan som om det vore arenarock. Det låter kanske illavarslande för er som väntat er den tyngsta jävla mangeln från Tyskland som går att åstadkomma, så som det normalt brukar vara, men låt er inte luras för det här är fortfarande en stenhård mangel vi pratar om. Cries And Whispers börjar som om det skulle vara en medelhavsballad men det är bara kuliss det, för snart exploderar det ut i stenhård grindcore och många låtar har liknande strategier - lura in folk med element som låter rumsrena bara för att förvandla söndagdsmiddagen till sexorgier och blodsbad. De tunga gitarrerna och basen som de melodiösa partierna varvas med är definitivt inget du får på P3.

Det här är en fantastiskt bra skiva. I sin genre året mest givna köp så här långt och en skiva som definitivt lämnat stora intryck hos mig. Rekommenderas inte lika starkt till folk som inte gillar dödsmetall, men man vet ju aldrig... Wolves And Rats t.ex. är för mig helt obegripligt att folk skulle kunna ogilla.

HHHHHHH