Band:
Christoph von Freydorf – vocals
James Richardson – bass
Stephan "Moik" Karl – guitar
Andy Bock - guitar
Fabian "Fab" Fuess – drums
Diskografi:
Red Dick's Potatoe Garden (1997)
Monogamy (2000)
Angel Delivery Service (2001)
Porcelain (2003)
The Southern Comfort (2005)
The Life Acoustic (2007)
The Black Path (2008)
Info
Benny Richter (Prod)
Toni Meloni (Engineer)
Klaus Scheuermann (Mix)
Släppt: 2009-09-25
Recencerad: 2009-08-12
Länkar:
emilbulls.de
myspace
Drakkar
Emil Bulls, namnet är ju som det är. Antyder en hel del bull shit av någon som heter Emil. Men alla eventuella Astrid Lindgren-relationer som kan poppa upp i huvudet på dig skall genast avskakas och med ett så hårt och headbangarvänligt spår som det öppnande Here Comes The Fire är det sannerligen lätt att bli kvitt dem. Tyskarna från Lun… eh München – spar sannerligen inte på krutet med den nya skivans öppningsspår utan kastar in alla ess som kan tänkas ligga sparade någonstans i rockärmen: vrål, gorm, skrik, tjut, gastande och ett sjukt tempo gör att den 4.23 minuter långa hardcoredoftande öppningslåten snarare upplevs som en punklåt på en och en halv minut – längdmässigt alltså.
Så hårt (och snabbt) som öppningsspåret är fortsätter, som tur är, inte skivan – för då skulle man nog bli åksjuk efter ett par låtar. När jag sitter och lyssnar på skivans tre superhärliga första låtar snurrar citaten och rubrikerna i mitt huvud som jag ska superlativlovorda den här skivan med i recensionen. Tyvärr är inte hela skivan så bra. Fjärde låten tappar direkt tempot och ju längre den 13 spåriga skivan väl hinner gå desto mer svalnar kvalitén och mitt intresse, med några undantag här och där på vägen. Det är inte nödvändigtvis så att den drygt 52 minuter långa skivan är alldeles för lång, även om den inte skulle må dåligt att kapa ett par låtar, jag tror problemet ligger i att den här typen av musik är av naturen ganska enformig och med en sångare av den typ Christoph representerar underlättar ju inte det direkt. De starka låtarna är sjukt starka, men ska man göra ett fullängdsalbum smiter det alltid in någon utfyllnadslåt och i Emil Bulls fall resulterar det i låtar som jämfört med den här skivans 5-6 superspår blir rent av tråkiga, ja då hamnar vi ju där vi hamnar.
Så vad är det Emil Bulls bjuder på egentligen? Förutom vrål, gorm, skrik, tjut, gastande och lite sådant? Jo, ett par ballader, ett par vansinnigt snabba spår, mestadels hårda låtar, mycket tempoväxlande och en inte allt för dålig blandning av death metal, hardcore och tung hårdrock. De som bara blev tvungna att kolla upp skivan efter storebror Daniels finfina fyra på förra skivan (av någon som normalt är väldigt extremkritisk – extrem som i extrem metal inte att han är överdrivet kritisk menar jag då) kommer känna igen sig större delen av vägen, möjligtvis med skillnaden i att det nog blivit ytterligare lite bättre till denna skiva. Har ni inte hört bandet är det bara att säga så här så fattar ni ganska bra: Devin Townsend. Emil Bulls ’Phoenix’ är nämligen inte allt för olikt den kanadensiske psykopatens verk.
Jag rekommenderar dessa spår först: 1, 2, 3, 6, 8, 9 & 13. När ni är klara med dem kan ni låna de andra spåren ett öra (bara ni inte glömmer att lämna tillbaka det sedan) och skulle ni gilla vad ni hör första gången ni lyssnar på skivan kan jag garantera att ni kommer fortsätta göra så. Jag skulle dock verkligen rekommendera att när ni hört skivan lite så lyssna lite extra efter de dündersköna elektroniska inslagen som finns instoppade på skivan – där har ni en verkligen sublim liten stämningshöjare!
Och till alla som fortfarande tvivlar på att detta inte är en dålig Astrid Lindgren-tolkare som är i farten vill jag bara ta tillfället i akt att säga som Emil Bulls gjorde på förra skivan: ”Pure anger arise, breathing doom and fire. Infernal flames unite, savage hell come alive”. Scary, eller hur? Nej, det blir in i snickeboa med dem!
Video, hittade ingen från denna skiva, denna är från The Black Path
HHHHHHH