Caliban
I am Nemesis

Tyska Calibanerna i Caliban har en ful gubbe på framsidan till sin åttonde fullängdare, en gubbe som till synes blöder ur ögon och mun likt den sjöman han förmodligen är. I öppningsspåret utropar de meningen "You got to be fucking kidding me" om och om igen, vilket enligt Google translate betyder "Du måste vara jävla Skämtar mig". Fri tolkning. Men förmodligen pratar de om snubben på skivomslaget för han ser fanimej ut att jävla skämtar mig!

Redan från första spåret tänker jag "Svenskt" och "Finskt" poppar också upp i huvudet likt ett upphettat majskorn men tyskarna i Caliban låter sig inte skandinaviseras allt för mycket. Framförallt rytmsektionen känns typisk, effektivt tysk och sången tycker jag är en annan sak som den riktigt kunnige kan använda för att urskilja det där typiskt tyska i Caliban, men annars är det faktiskt en väldigt skandinaviskt-låtande platta som de satt ihop denna gång.

Albumet är väldigt tungt och hårt, på riktigt faktiskt och inte bara sådär på ytan som så många death metal-skivor brukar kunna vara. Framförallt är det basen som dånar till det där riktigt tunga ljudet men också användandet av samplingar och programmering under större delen av plattan. Det låter faktiskt oerhört mycket som Linkin Park efter att de fått sin familj slaktad med sågklingor rakt framför ögonen på dem - som ett rejält förbannat, hatiskt, mordiskt och aningen tunghjärtat Linkin Park istället för det där lätta, durspelande bandet de nu är. Caliban är dock inte Linkin Park och i ärlighetens namn inte heller särskilt lika Amerikanerna. På ytan låter det ganska mycket som vilket annat In Flames-look-alike band som helst som vill vara betydligt mycket tyngre än sina svenska förebilder men några genomspelningar senare inser man att det finns betydligt mycket mer än så i Caliban. Delvis genialiska melodier blandas med en ljudbild som är både stor och stark och sången som kan tyckas mest bara låter som vansinnesskrik har faktiskt en nästan kuslig fingertoppskänsla i när, var och hur den kommer in i musiken. Som om inte det vore nog har även gitarrerna ett mycket aptitligt läte, även om de inte direkt spelas med allt för imponerande expertis.

Sången tycker jag är det mest intressanta med skivan. Här blandas nämligen tämligen aggressivt vrålande med klarsång på ett sätt som inte förnimmer särskilt mycket om något annat band jag hört i flera av låtarna på 'I Am Nemesis'. Vissa spår har de dem där psykotiska gallskriken som Linkin Park alltid använder. Ibland låter det som i så många andra melodiösa death metal-band - vrål vrål skrik skrik klarsång vrål vrål skrik vrål vrål klarsång. Typ. Det som gör sången unik är att den oftast låter helt förjävlig och närmast kräkmässigt otrevlig att lyssna på, samtidigt som den gör sig oerhört bra i och tillsammans med musiken. Man skulle kunna tänka sig att de fyra gästsångarna bidrar till detta och det kan mycket väl vara så därför att det finns ingen direkt given riktning på sången. Något annat som känns ganska ogivet när det kommer till musiken är att de mitt i låten Davy Jones bara stannar upp musiken och säger orden "well, I didn't see that one coming" (som enligt Google translate betyder "bra, jag ser inte att en kommande") och efter det bryter de ut i ett fullständigt ologiskt gastande av orden "get lost, get the fuck away from me" (som enligt Google translate betyder "vilse, få fan bort från mig") om och om igen i närmare en minut tills den låten slutar. Jag antar att de menar "nu är det bra med hur den här låten, jag ser inte att någon kommer och räddar mig härifrån där jag är vilse i Djävulens närvaro". Eller så är det Google translate som är ett värdelöst översättningsverktyg.

Caliban har förmodligen inte använt Google translate när de gjort 'I Am Nemesis' därför att den här skivan är riktigt välgjord in i småsömmarna, helt utan alla de där många småmissarna som Google gör precis hela tiden, bl.a. i sin översättningstjänst. Produktionen är lika bra som alla instrument och låtskrivningen måste jag hylla för den håller intresset uppe albumet igenom. Många låtar är väldigt olika varandra trots att hela skivan låter enhetlig och sammanhängande rakt igenom och det enda jag kan sätta någon form av klagomålens märke på känns som det är sången. Den är bra gjord… men den låter faktiskt riktigt illa! Jag kan inte låta bli att känna så hur många gånger jag än spelar den här skivan.

Det är inte ett album som får dig att börja blöda genom ögonen och munnen, tvärtom är det ett album jag mycket väl kan tänka mig att du spelar tills det börjar blöda genom öronen. VA!? You got to be fucking kidding me!

HHHHHHH