Subztain
Conflict Solution

Subztain kommer från Sverige och har, precis som ett svenskt dansband, trängt in ett Z i sitt bandnamn för att verka häftigare. De är ett gäng Väsbykillar som gör traditionell hårdrock enligt gängse mallar, förutom att de tränger in lite vrål och skrik, prat-sång och allmän grindcore mitt i allt stundvis och 'Conflict Solution' är deras första album med denna blandning.

Albumet är redan drygt ett år gammalt och det har tagit mig från december, då jag fick skivan, att knåpa ihop min recension så jag vet att skivan inte är purfärsk, men samtidigt verkar bandet ha koncentrerat sig mest på att spela live och marknadsföra sig sedan de gjorde den så de har inte direkt kastat ur sig material som utdaterar 'Conflict Solution' heller. Så, med allt det formella skitsnacket avklarat - vad är detta 'Conflict Solution' för något egentligen?

'Conflict Solution' är, som redan nämnt, en till största del ganska traditionell hårdrockskiva och här hittar vi 13 låtar i varierande stil som känns lite sammanblandade från en längre tid av skrivande. Och det kanske det är också, även om bandet bara hade spelat tillsammans i ett år då skivan släpptes… som Subztain. Innan dess hade de dock spelat ihop som Substopia och kämpat hårt för att bygga upp sitt kunnande under några år. Låtarna är inspelade i en lokal studio i Upplands Väsby men den ljudintresserade hör snart att kvalitén på det som kommer ur högtalarna ändå är ganska bra och det har sin förklaring i att bandet låtit den legendariska Abbey Road Studios sköta mastern av ljudet. Det här är definitivt en skiva som gynnas av ett bra ljud så jag kan bara tänka mig hur jag hade ratat skivan om den inte haft så här bra ljud… eller troligtvis hade jag nog inte det förresten för det är faktiskt ett gäng riktigt bra låtar på 'Conflict Solution' och de hade nog i alla fall låtit hyfsade även med sämre ljud.

Det finns dock några bekymmer med 'Conflict Solution' och det första jag tänker ta upp är att de gjort alldeles för mycket småmisstag över hela skivan. Nybörjarmissar, kan vi säkert kalla det för det är saker som hur sångare Andreas Morling uttalar ord och "sjunger fram" lyriken, hur vissa instrument mixats samman, hur passager låter och så vidare (jag är förvånad att en så pass erfaren producent som Chris Snyder ändå är inte sagt ifrån mer och tvingat dem till fler omtagningar men det kanske han gjort bara det att bandet inte velat lyssna?) och dessa blir extra tydliga när de i andra spår och andra delar låter riktigt bra raka vägen igenom. Dessutom tycker jag tretton spår är två-tre för mycket, nästan 51 minuter är 7-8 för mycket och skivan är en aning spretig eftersom de inte riktigt har någon röd tråd genom skivan. Variation är bra - men 'Conflict Solution' saknar tydlig struktur - och det är sällan bra. Även de mest varierade och kaotiska skivorna som är fantastiskt bra är bara bra för att det är ett strukturerat kaos - utan struktur blir det bara jobbigt i längden.

Det finns mycket bra på 'Conflict Solution' också. De bästa låtarna är väldigt intressanta och jag faller i synnerhet för de låtarna med långa, utdragna refränger, som Hold Me, Shine och dess likar. Samtidigt gillar jag också när bandet tuffar till sig och blir lite hårdare - så länge de håller sig borta från grindandet - och en låt som Clearly där de kör prat-sång-stuket är dömd att utmärka sig. Faktiskt på ett bra sätt också. Ballader finns det också, Lock You Up t.ex. som är i alla fall delvis akustisk och ganska fin. Men redan nu hör ni att det börjar bli väldigt mycket i den här grytan och då har jag inte ens nämnt hälften av spåren. Det blir helt enkelt lite för mycket konflikt och lite för lite lösningar på den.

På det hela ett bra album, definitivt ett debutalbum de kan hålla huvudet högt över, men det finns också en del att jobba på till nästa album. Och ett sådant album är kanske inte överdrivet långt borta med tanke på att det gått 16 månader sedan 'Conflict Solution' släpptes? Jag hoppas i alla fall att det inte gör det. Klart godkänt!

HHHHHHH