Band:
Chester Bennington (V & G on 5)
Rob Bourdon (D)
Brad Delson (G)
Dave "Phoenix" Farrell (B)
Joseph Hahn (Turntables, sampling, programming)
Mike Shinoda (Vocals, MC, Kb, G)
Diskografi:
Collision Course (2004)
Meteora (2003)
Reanimation (2002)
Hybrid Theory (2000)
Hybrid Theory (EP 1999)
Xero Sampler Tape (1997)
Inspelningsinfo:
Producerad av Rick Rubin
Länkar:
linkinpark.com
myspace
warner brothers
Oavsett vad man tycker om Linkin Park är det svårt att förneka deras betydelse för den moderna hårdrocken som de står och faller med. De blandar tung musik med samplings och rapande och har betydligt mycket mindre fokus på gitarrer, trummor och bas i förmån för programmering, elektronik och keyboards. Det är lite av ett hata/älska band, med vilket jag inte menar att folk omöjligt kan gilla dem lite grand, men däremot att det finns två väldigt tydliga läger av åsikter om bandet. De som gillar att de blandar stiler och de som hatar att de gör det. Jag ställer mig någonstans i mitten. Jag tycker det är intressant, men det kunde absolut ha gjort bättre.
Så hur låter Linkin Park denna gång? Lyssnar man på första singeln, som heter What I’ve Done, hörs inga större förändringar mot tidigare Linkin Park, det känns som en låt i precis samma stil som Numb, Faint eller In the End men större delen av albumet känns påhittigt, nytt och annorlunda. Det jag gillar bäst är att de skippar alla dem där otroligt enerverande gastandena som de hade så gott om på ’Meteora’, t.ex. Pushing me Away eller Don’t Stay där allt sångaren gör är att vråla hela vägen igenom. Detta är lite lugnare, mer avslappnat och skönare.
Jag har inget emot rapandet, samplandet eller de förutsägbara tongångarna som Linkin Park producerar. Flera av låtarna på ’Minutes to Midnight’ är sköna låtar med bra rytm, sköna melodier och ganska enkel musik till skillnad från de allt för krångliga föregångarna. Något som vissa kommer gilla med detta album är att det är betydligt mycket mindre rapande och samplande, andra sörjer det troligtvis men många kan säkert mötas i mitten. Det är inget singelbyggande hela skivorna igenom utan låtarna känns istället som delar i en helhet. Visst finns det låtar som står starka för sig själva, men överlag fungerar det bäst när de kommer i sin rätta låtföljd.
Personligen finner jag detta som bandets bästa skiva så här långt, det är mindre av allt det extrema och de har påbörjat ett sökande efter något fräscht och nytt, vilket alltid är positivt när band gör, speciellt om de framför det bra också. Även om de där superstarka låtarna saknas och vissa bottennapp kan återfinnas på skivan håller den överlag bandets högsta nivå rakt igenom med några låtar som riktigt får en att känna att de lyckats skapa något unikt och eget. Det är Linkin Parks mest musikaliska album och det första man kan säga håller en hyfsad nivå rakt igenom, oavsett vilket läger man tillhör: de som hatar dem eller älskar dem.
HHHHHHH