Snowfall
Cold Silence

På kort tid har Lee Small etablerat sig som en av de bästa rösterna inom melodiös rock och hans röst har bara de senaste åren hörts på Shys självtitulerade album, en soloskiva, Phenomenas 'Awakening' och Ian Danters 'Prove You Wrong'. Och nu även 'Cold Silence' av norska Snowfall.

Small har en väldigt bra röst och han har en tendens att lyfta band han hoppar in i. Den enda skiva jag hört honom medverka på som inte låtit särskilt bra är faktiskt hans soloskiva 'Jamaican Inn', vilket berodde mer på själva musiken i sig och definitivt inte på sånginsatsen. Snowfall har spelat ihop ett tag nu och 'Cold Silence' har vuxit fram och mognat till att bli en riktig liten skatt. 'Cold Silence' måste vara en av de bästa melodiösa rockskivorna jag hört i år!

Redan från första låten fångar den här skivans mitt intresse med den arenarock-doftande Don't Drive Me Home Tonight som följs av uptempolåten Citadel Of Home och på något sätt känns det som att vi återskapat 80-talet här mitt i 2013, en känsla som inte direkt minskar av att höra de filmiska keyboardslingorna i House Of Prayer öppna en låt som andas hår-rock och glammens intåg i hårdrocken. Skivan fortsätter sedan på ungefär samma stuk och blandar melodiös rock, AOR och glamrock på ett sunt sätt. Topparna är så många på skivan att det är svårt att hålla reda på vilken som är högst, men när det kommer till det motsatta förhållandet med vad som når lägst skulle jag säga att skivan har en liten dal i mitten på skivan och sedan egentligen är som allra sämst i avslutande spåret The Vesper Bell - som dock på intet sätt är en dålig låt.

Jag tror det som gör att jag tycker lite extra mycket om denna skiva jämfört med så mycket annan musik jag hört i den här genren är att Snowfall faktiskt vågar bryta lite mot reglerna och göra något som definitivt inte känns som renodlad melodiös rock. Dels har de ett något funkigare ljud över sig och dels någon form av dold storslagenhet över sig med en glädje som strålar ut ur materialet som ljus ur en glödlampa. De har de där omedelbara hitlåtarna radade på skivan, men också mer tekniska, avancerade och underfundiga låtar här och var. Spår åtta till tio tycker jag illustrerar variationen bäst. Först kommer Stampede som är en riktigt funkig låt med extremt mycket attityd och nästan Satriani-tokiga gitarrer till den något med underfundiga Oscillate som tar några lyssningar att sätta sig pga sitt något mer sublima antågande och inte fullt så hit-vänliga refräng. Sist ut av denna trio har vi en regelrätt hit-låt med en slagkraftig och medsjungarvänlig refräng. Skivan har också genomgående väldigt okonventionella keyboards som ger en lite extra krydda till hela arrangemanget.

En av årets bästa melodiösa rockskivor tycker jag att 'Cold Silence' är, men vad innebär det för betyg egentligen? Jag låg länge och funderade på sexan, men efter noga övervägande på de där extra lyssningarna jag alltid ger skivor med potentiella toppbetyg känns det som att det visst är en riktigt bra skiva, men jag saknar lite mer bett i ljudet, jag saknar en bättre avslutning och jag tycker skivan är ett spår för långt - inte bara för att sista spåret är det sämsta utan för att det känns lite för långt. Det slutar inte när man känner att det ska sluta, alla skivor har en sådan gräns när man känner att "här - här ska det ta slut, nu är det bra".

Fortfarande, en stark femma och en av årets bästa skivor så här långt, oavsett genre!

HHHHHHH