Dokken
Broken Bones

Det här får gärna någon förklara för mig: varför är Don Dokken så ledsen? Eller inte ledsen egentligen, mer likgiltig. Överallt kan jag se denna skiva skrivas om som en "återgång till rötterna", som ett album "fansen väntat på" o.s.v. Och jag är kanske då den enda som ställer den här frågan - vad är det fansen väntat på? Ett album som gör allt det kan för att inte väcka uppmärksamhet? Som låter totalt och fullständigt oengagerat? Som inte försöker engagera och inspirera utan snarare dra ner oss i någon form av melankolisk soppa där vi bara är hängiga och deprimerade? För om det var målet känns det som att Don har lyckats ganska bra med 'Broken Bones'.

Jag är ingen stor Dokken-fan sedan tidigare. Jag menar inte det som att jag inte fastnat för bandet, jag har helt enkelt inte hört särskilt mycket av dem. Hitlåtarna har man väl hört, men utöver det måste jag erkänna att jag aldrig engagerat mig särskilt mycket i Dokken. Jag har haft mina band och de har aldrig riktigt korsat bana med Dokken, så av just denna anledning var jag noga med att rycka åt mig 'Broken Bones' för att kunna ändra på detta. För att höra lite mer av bandet som innan detta släppt 10 studioalbum, fem livealbum och 14 singlar. Som uppskattas ha sålt jag vet inte hur många miljoner album - tio miljoner? Kanske mer… Och med facit i hand är jag inte besviken att jag tog denna chans, men den har samtidigt inte heller gjort mig sugen på att kolla djupare i bandet än vad jag redan (inte) gjort.

Varför inte då? Jag ska försöka förklara det längre fram, men vi börjar där skivan börjar - med spåret Empire. Det här är en av albumets snabbaste låtar med ett gitarriff som låter som motorcykelsmotorer då de kör på kurviga landsvägar i Nordamerika. Man kan nästan föreställa sig hur man far i hög fart genom klippiga landskap med vinden vinandes runt huvudet på en, fångad endast av trädens löviga grenar. Empire följs av titelspåret som i nästan fullständig kontrast mot spåret innan är en nedtonad halvballad med gitarrer som känns passande i en mörk maffiafilm då karaktärerna rör sig i mörka gränder eller kör sina feta amerikanare genom natten. Tillsammans har dock dessa två låtar skivans två mest minnesvärda refränger och de är de enda två låtar jag har ett riktigt minne av efter att skivan tar slut. Tredje låten heter Best Of Me och är skivans dittills mest likgiltiga låt. Jag vet att Dokken genomgått operationer på sina stämband eftersom de var så utslitna av allt hans högtonade skrikande tidigare i karriären men det känns på denna skiva som att han verkligen inte vågar anstränga rösten alls åt vare sig det högre eller lägre registret. Personligen har jag svårt att se varför han med sådana röstbegränsingar ändå bestämmer sig för att framföra låtarna. Visst, bandet bär hans namn så jag förstår ju att han gör det, men han låter extremt nonchalant och oengagerad när han sjunger som han gör på 'Broken Bones' och musiken känns anpassad efter vad han klarar av att sjunga, vilket gör att hela låtarna blir deprimerande och närmast sega. Något som naturligtvis också gör att hela skivan blir det.

Nästan varje gång jag spelat 'Broken Bones' har jag undrat hur lång skivan egentligen är eftersom det känns som att den aldrig riktigt tar slut. När jag så äntligen tittade den åttonde gången jag spelade skivan upptäckte jag varför det trots känslan av att skivan pågår väldigt länge ändå inte verkar gå särskilt mycket tid när jag spelar den - skivan är nämligen bara dryga 45 minuter lång och därmed långt ifrån den dryga timme jag trodde. Victim Of The Crime har lite Indiska eller Mellanösterska toner i sig och låten i sig är faktiskt en av de bättre på skivan. Några fler låtar som känns lite bättre än resten är den efterföljande Burning Tears och avslutande Tonight, men albumet överlag och även kvalitén på skivan känns så avslagen och likgiltig att det är svårt att direkt känna någonting alls för den.

Finns det någonting som är negativt då? Nja, inte direkt. Men det är ju inte direkt positivt det jag nämnt heller. Skivan är överlag snyggt producerad och välspelad och sången är det inte heller något fel på, men jag saknar känslor, jag saknar dramatik och framförallt saknar jag engagemang! Jag känner praktiskt taget ingenting av 'Broken Bones' - varken energi, känslor eller att jag gillar den. Jag har klarat mig 27 år utan att aktivt lyssna på Dokken och om detta ska vara ett steg tillbaka till grunden, till det som definierade Dokken som Dokken på 80-talet då de var som störst så känner inte jag att jag behöver kolla upp bandet mer än jag redan gjort. 'Broken Bones' är en helt okej skiva men har du inte känt behov av att kolla upp Dokken tidigare så är inte heller detta en skiva som kommer göra mödan värt det. Är du däremot ett fan kan jag inte se någon anledning varför du inte skulle kunna gilla även denna. Godkänt.