Band:
Hampus "Hank" Erix
Freddie Allen
Diskografi:
Debut
Guests:
Tommy Denander (guitars)
Mats Olausson (keyboards)
Thomas Vikström (backing vocals).
Info
Ricky B Delin (prod.)
Släppt 2010-09-03
Recenserad 2010-09-02
Länkar:
myspace
rocketsongs
AOR är vad vi hör och riktigt bra sådan, måste jag säga. Det låter riktigt mycket 80-tal á la Foreigner eller Supertramp och grabbarna har helt klart läst på sin AOR-historia, för de gör alla de klassiska dragen – synten som pumpar på, elgitarren som går in och gör utdragna solon om vartannat och den där ”ren-smutsiga” Van Halen-typ sången varvat med körsånger och starka refränger. Första halvan av skivan är grymt bra, och bäst av alla är nog låtarna Truth Slips, Hold on och I’m Alive – som faktiskt kommer efter varandra som låt två, tre och fyra.
Femte låten är bra den också, sjätte börjar kännas lite tjatig och de fyra sista känns mest bara som upprepning på vad de redan spelat under skivans första halva. Jag tänker ”Houston, YOU got a problem” för så bra som skivans första halva är känns det nästan tragiskt att de ska tappa så mycket mot slutet av skivan. Inte bara att det blir repetetativt utan det stagnerar också i tempo och det börjar bli lite väl likt inspirationskällorna i 80-talsmästarna som ledde genren till vad den är och varit. Lite Queen slinker igenom, glamrock kan också anas och jag kan också höra direkta riff tagna från AORens stora.
Jag är ändå högt imponerad av Houstons debut. Den första halvan är, som sagt, riktigt bra och att få till låtar som dueten Truth Slips, den käcka Hold on och tempostycket I’m Alive är inget man gör bara sådär, så potentialen finns mer än väl där. Körrefrängerna i One Chance känns som en riktig pengarsamlare typ We Are the World, fast lite roligare. Att de lyckats så väl kan ju bero på sällskapet som hjälpt till med skivan, som producenten Ricky Delin, den Yngwie Malmsteen-bekanta Mats Olausson och den i AOR-kretsar välkända Tommy Denander, för att nämna några.
Min förhoppning är att det kan komma fler skivor från duon, men tyvärr har denna typ av projekt en tendens att dö bort efter en skiva eller max två. Det finns dock tillräckligt mycket hitkänsla och potential i detta tvåmannaband att fylla upp en hel scen vart som helst, bara de kan slänga bort B-sidorna och koncentrera sig på A-materialet till nästa gång. Och gärna också sluta plagiera sina förebilder för hur bra Journey, Survivor och alla de redan nämnda banden är så är det inte vad vi som lyssnar vill ha, vi vill ha egna låtar, nya låtar från bandet och inte härmade låtar från sådant vi redan hört. Så, jag hoppas att Houston inte har ett problem nästa gång, för en nästa gång känns som ett måste när de lovar så mycket med denna skiva!
HHHHHHH