ReVamp
Wild Card

Okej, jag ska erkänna att jag är lite av en Floor Jansenfanatiker och eftersom ReVamp är Floors grej rakt av så borde det vara bra, eller? Omslaget är coolt och med en trilogi som handlar om ett nervöst sammanbrotts anatomi borde det inte kunna misslyckas, speciellt inte eftersom sången sköts av en av de bästa kvinnliga sångare som existerar. Samtidigt måste jag säga att sentida After Forever var en nedgång i jämförelse med de symfoniskt gotiska albumen bandet släppte till en början, Allt efter Invisible Circles var ganska ointressant i ärlighetens namn, bara Floors sång var värt något på de albumen.

Wild Card påminner ganska mycket om After Forevers Remagine från 2005 och deras självbetitlade album från 2007, men förstås också om ReVamps självbetitlade debut som inte stilistiskt är speciellt olik. Det är kvinnfrontad heavy metal med rejäl tyngd, lite klassisk underton men knappast något man noterar speciellt mycket även om vissa verkar ha fastnat i det begreppet sedan After Forever första album. Melodier och progressiva tongångar spelar stor roll och Floors klarsång varieras med lite vrålande och sådant, jag kan väl konstatera att inget nytt erbjuds på detta album. Förutom en alldeles lysande sånginsats. Behöver jag ens påpeka att vi har ett väldigt varierat album som innehåller allt från pampiga körer till koatiska vrålsångselement från gästsångare Devin Townsend, har ni hört debuten eller sentida After Forever bör ni kunna göra er en bra bild av hur det låter.

Jag ögnade igenom ett gäng recensioner av detta album när jag letade fakta att klistra in i vänsterspalten och kunde notera att en enig kritikerkår verkar älska detta album med betyg aldrig längre än 8/10 vilket är imponerande. Men sedan kom denna kritiker och saboterade det fina snittet, Floor förtjänar de betygen för sin starka sånginsats då hon klarar sopranstämmor och rock ‘n’ rollsång på samma kompetenta och medryckande sätt men inte resten av albumet. Det är inte ett dåligt album på något sätt men jag har spelat igenom det femton gånger nu och inte en enda låt har satt sig och inte ett enda stycke kan jag minnas när jag försöker erinra mig albumet. De flesta recensioner jag skriver, skriver jag utan att lyssna på albumet utifrån minnet men inte detta då jag skulle ha en omöjlig uppgift att minnas något av det om jag inte lyssnade på det samtidigt som jag skrev.

Det är märkligt hur något som låter så bra när jag lyssnar på det samtidigt kan vara så lätt att glömma, men det är samma sak med Remagine och After Foreveralbumet som jag också lyssnat mycket på, jag gillade aldrig ReVamps debut så jag hoppade över det albumet. Detta album är bättre än debuten och bättre än After Forevers senaste alster men jag saknar vad jag hörde på Prison of Desire, Decipher och Invisible Circles som alla var fullständigt lysande och trots att jag inte har hört någon av dessa på ett par år minns jag fortfarande låtar som Monolith of Doubt, Yield to Temptation, The Key, Emphasis, Ephmeral, Beyond Me, Beautiful Emptiness, Between Love and Fire, Life’s Vortex, för att nämna ett par som satt sig från dessa tre album. Jag antar att när Mark Jansens inflytande försvann så försvann det som gjorde den här typen av musik unik och spännande, tyvärr är inte Epica riktigt lika vassa som After Forever en gång var.

Nu tappade jag ReVamptråden en aning men faktum kvarstår att jag har lättare att minnas musik från album som släpptes för över tio år sedan än från ett album jag just nu lyssnar på, så brukar det inte fungera då jag minns massor av andra album jag spelat idag, men inte detta. Så, ett album jag tycker är mycket välgjort och som låter bra när jag lyssnar på det men som saknar något, det är ett bra men inte ett minnesvärt album kort och gott.

HHHHHHH