Redrum
Victims Of Our Circumstances

Redrum blir naturligtvis "murder" baklänges, något alla som sett filmen The Shining vet om, och det här är andra albumet av detta grekiska band. Det första albumet kom 2007 och gav bandet en stabil fanbas på hemmaplan så nu försöker de komma ut bättre till resten av världen och 'Victims Of Our Circumstances' är inte ett dåligt album att göra det med.

Utöver grekerna i bandet har de tysken Michael Bormann på sång och hans hesa men ack så musikaliska röst gör väldigt mycket bra för det här bandet. Utöver Bormann finns en andra tysk i keyboardisten Marco Grasshoff som är ny för denna skiva och gör ett väldigt bra jobb bakom klaviaturen men den övriga kvartetten är Grekisk och de talar måhända rena grekiskan men de kan spela hårdrock som vilken annan hårdrockare som helst. Musiken låter som AOR i extra tung förpackning och det, tillsammans med Bormanns hesa röst, låter ganska mycket som en trallvänlig, keyboardförsedd variant av traditionell hårdrock.

Inledande One Of Us är ett minuten långt spår som bygger upp stämningen till första riktiga spåret, Scream. Det här är långt ifrån en traditionell hårdrocklåt i uppbyggnaden och stilen, men det är ännu en tydlig filmreferens och det finns fler sådana på skivan så det skulle inte förvåna mig om det är lite av filmnördar som spelar i det här bandet. Eller så är det bara en slump, det gör ingen skillnad över huvud taget, faktiskt. You Can't Buy No Hero som kommer som spår tre är ett av de mest trallvänliga spåren med en refräng som är lika lätt att sjunga med i som den är enkelt uppbyggd, och det är ingen kritik om ni nu trodde det.

Fjärde och femte spåren sänker tempot en aning och lägger mer fokus på klaviaturen än de tidigare och ni som nu sitter och tittar på låtlistan och börjar fundera över de allt mer bekanta titlarna som börjar komma på skivans andra halva med start i spår sex - Pokerface - till er kan jag säga att det inte är en cover på Lady Gagas megahit. Däremot så kommer en cover längst bak på skivan i form av John Farnhams You're The Voice. Have A Nice Day är inte en cover av Bon Jovis låt med samma namn och Mother I'm Coming Home är inte en cover av Ozzy Osbournes hitlåt från 1991 för den heter Mama I'm Coming Home. Titelspåret känns som en cover för mig, men det är det inte och jag kan inte placera vilken låt den låter som heller så kanske är det bara inbillning av att jag lyssnat på den här skivan över 20 gånger nu.

Överlag tycker jag det här är en bra skiva med AOR-liknande hårdrock och de 53 minuter som de tolv spåren varar känns inte alls för långa utan alldeles lagom. Jag har svårt att hitta några direkta brister i skivan, men om det finns en så är det att låtarna känns lite för ospännande, trots sin rikedom och variation. Jag gissar på att det är en produktionsbrist för så som de här låtarna låter borde de inte kännas annat än superintressanta. På det stora hela drar detta ner det bestående intrycket av skivan en aning och skivan hamnar därför exakt i mitten av skalan istället för något över men det är likväl en intressant och välgjord skiva som fans av band som Van Halen och Jaded Heart bör ta en närmare titt på!

HHHHHHH