Jaded Heart
Common Destiny

Senast jag hörde Jaded Heart var 2004 då bandet fortfarande hade Michael Bormann som sångare och enligt vissa recensenter ska han ha varit en helt makalös sångare och allt det där, konstigt nog kan jag inte erinra mig att han hade en direkt slående röst men jag får väl leta fram de gamla promoskivorna med Jaded Heart som jag har liggande i en kartong här i närheten. Vad man kan säga är att bandet sedan dess övergått från ett tyskt till ett tysk-svenskt band med svensk sångare och gitarrist. Elfte albumet är vad de släpper nu, Common Destiny kallas det och det sägs åter visa bandet från sin bästa sida och allt det där, med på skivan får du som köper den också videoklippet till inledande spåret With You.

Musikaliskt är det lite tyngre än jag minns bandet från 2004 med deras Trust, men det är fortfarande väldigt melodiöst och inriktat på tydliga melodier men också en del prominenta keyboards, lite AOR-känsla ibland men betydligt tyngre än den genren brukar visa upp sig. Någon form av AOR-metall kanske det kan sägas vara för den som söker finna en genrebeteckning mer än rock. Albumet är 56 minuter långt och inte överdrivet varierat men det är mycket bra producerat och ljudbilden är klar och tydlig men samtidigt tung. Ofta går det i ett energiskt tempo och sångaren känns hyfsat energisk han också vilket skapar en känsla av energi när man lyssnar på låtarna från detta album. Att det finns gott om erfarenhet och kompetens i bandet är inte svårt att höra då allt är gjort med en självklarhet som unga, nya band inte kan åstadkomma. De flesta låtarna går i högt tempo men det finns en del av arenarockkaraktär med refränger som designade bara för allsång, andra spåret Saints Denied är ett tydligt exempel på detta. Tolv spår är vad som ryms på de 56 minuterna albumet fortgår och vad som är enkelt att notera när man lyssnar på dessa är att bandet åtminstone är mycket kompetenta när det gäller att skapa musik av god kvalité.

Det går knappast att påstå att detta inte är bra men precis som jag tyckte om Jaded Heart 2004 tycker jag fortfarande, det blir lite slätstruket i förlängningen. Det finns en del briljans som andra spåret Saints Denied och avslutande Fire and Flames som håller fantastisk kvalité och ett par ytterligare spår rycker med ordentligt men detta album har ett stort problem i för lång speltid och lite dålig variation vilket gör att jag lätt tappar mitt intresse för det under genomspelning. Det är 56 minuter långt vilket är alldeles för långt med en majoritet av spåren uppbyggda efter samma mall, vilket leder till att albumet känns en aning tråkigt efter en fem-sex spår och det artar sig egentligen inte förrän avslutningen som är riktigt bra. Men visst om man är stor fanatiker av genren eller bandet kan man säkert svälja denna långa speltid för det är övervägande bra spår på detta album och det finns inget riktigt dåligt även om jag har svårt att hålla mitt intresse uppe hela vägen då det skulle behövts lite fler hits för det.

Med bra inledning och bra avslutning kan man tycka att det borde ha rensats lite i mitten av albumet, inget snack om att det är bra men med tanke på hur bra det bästa på detta album är känns det ändå som lite av en besvikelse. Dock måste man säga att detta är en riktigt solid insats och jag har svårt att tänka mig att någon skulle tycka att detta är dåligt, det kanske saknar den där riktiga toppen för min del men det känns som ett riktigt bra album sett till det faktum att det är ett som passar dig oavsett musikalisk preferens.