Redline
Vice

Jag sitter nu och spelar 'Vice' för tjugonde gången och kan fortfarande inte förstå vad det är Redline vill att jag ska få ut av skivan. Omslaget pryds av en figur som liknar en billig kopia på Iron Maidens maskot Eddie och musiken känns som en billig kopia på någon form av standardiserad heavy metal. Det mesta pekar alltså på att Redline är en billig kopia, och det finns vissa element på 'Vice' som backar upp ett sådant antagande.

Innan vi går in allt för djupt på musiken vill jag bara kommentera det lustiga i att två av bandets strängbändare heter Steve. Jag antyder inte att de för det skulle vara kopior på Steve Harris eller något, inte ens släkt - trots att de har samma namn (Caj har inte fattat det här att det är efternamn som antyder att man är släkt, inte förnamn - red. anm), men ganska kul är det ju. Musiken är däremot inte särskilt rolig. Till att börja med låter produktionen extremt garageaktig. Inte nödvändigtvis billig, men lite som ett garage där det står ett antal stora motorcyklar uppradade med en liten stereo i ett hörn som spelar klassisk hårdrock medan några tunnhåriga snubbar far runt sina bågar och polerar varenda fläck på dem. En av låtarna på skivan är också tillägnad en MC-tävling på Isle Of Man, så kanske var det tanken med produktionen? Jag tycker dock inte om den särskilt mycket - jag tycker musiken fastnar i ett moln av annat som den låter nu och en tydligare produktion hade nog framhävt musiken bättre.

Det mesta av 'Vice' känns som en bullrande MC-skiva men de har också en ballad på skivan som inte bara har vackert tillrättalagda pianotoner utan även lite stråkar. Det är verkligen ett spår som inte passar in på skivan, vilket förmodligen också är en anledning till att den känns så mycket bättre än resten men jag skulle även gissa på att bandet tagit sig lite längre tid med den här låten jämfört med resten som tenderar att kännas väldigt mycket som glidarmusik. Det är är en skiva som är hyfsat mycket rakt på sak, rock 'n' roll utan allt det här episka, progressiva tjoflaxet som så många unga band försöker sig på. Något karaktäristiskt för att vara en Escape-skiva är den inte heller överdrivet melodiös eller sådär "vuxenrockig" som deras skivor brukar vara. Det känns istället som en skiva för 40-50-åringarna som inte vuxit upp ännu utan fortfarande leker med sina leksaker och går hem till mamma när de behöver tvätta. Motorcyklisterna, alltså.

Betyder det att skivan är dålig då? Nej, det skulle jag inte säga. Det finns vissa fundamentala problem med skivan, som att den känns alldeles för "vanlig" och att vi hört det här förut, likväl som att ingenting direkt sticker ut från någon form av grundmall utöver balladen Cold Silence som nämndes tidigare. För mycket av skivan känns som upprepningar och med tanke på att det känns som man hört det här förut redan innan skivan började upprepa sig själv förstår ni själva att det är alldeles för mycket repetition på 'Vice' för att det ska bli något riktigt bra av den. Detta betyder dock inte att skivan enbart är dålig. Även om jag ogillar produktionen och ljudbilden man satt på skivan tycker jag ändå att större delen av materialet svänger på rätt skönt och det finns flera spår som faktiskt får mig att börja gunga med överkroppen sådär som jag bara gör när jag hör något jag gillar. Det är långt ifrån en skiva som bara har en bra ballad och resten är mer eller mindre plagierad dynga. Plagierad kanske - det är ett lite väl starkt ord kanske för det Redline gör - men dynga är det definitivt inte.

Jag förstår fortfarande inte vad det är som Redline vill förmedla med 'Vice' och jag tror inte jag kommer göra överdrivet många återbesök till skivan efter denna tjugonde spelning men alldeles säkerligen finns det dem som förstår den här skivan och som kommer spela den även en tjugoförsta och tjugoandra gång. Jag skulle dock tro att de flesta av dem är MC-folk.

HHHHHHH