Band:
Dirk Schaeffner (Vocals)
Huyz (Bass)
Ralf Schulz (Drums)
Foti (Guitars)
Oli Kaufmann (Guitars)
Discography:
Visions of Time (2006)
Guests:
Info
Released 2011-02-19
Reviewed 2011-05-13
Det är i alla fall så det låter, men ni behöver inte vara ledsna, för världen är inte så svart/vit att det slutar där. Jag får oerhört blandade känslor när jag lyssnar på denna skiva, som är ett serietidningsäventyr i skräckens tecken. Dess elva spår låter som sagt otroligt mycket lokalförmåga, nästan som ett demoband som kommit marginellt längre. Jag vill inte avfärda det rakt av som ett ofärdigt och ointressant band, för denna skiva - som faktiskt är bandets andra fullängdare - kommer med oerhört snygga grafiska bilder och musiken är måhända begränsad i ljudkvalité, spelkvalité och variation men det är helt okej melodier och det finns inga uppenbara fel i det hela. Däremot känn det som att det saknas kapital i produktionen och det är aldrig bra. Produktionen låter billig, känns billig och är troligtvis även billig. Bakom ridån av tveksam ljudkvalité och mixning gömmer sig dock en skiva som kanske skulle låta ganska bra med bra ljud, en duktig producent och lite mer av allt.
’Vertigo – The Story of Vincent O´Leary’ känns som en skiva som borde låta större och fylligare än vad den gör. Gitarrerna är bra men låter på tok för enkla och känns inspelade med en monoförstärkare i en tagning och trummorna hörs knappt alls. Sången är också dåligt mixad, långt ned tillsammans med allt det andra och låter inte heller den särskilt övertygande. Speciellt tycker jag att bakgrundssången i refrängerna är störande när någon med en väldigt pipig röst skär in eftersom det låter som någon andats in helium innan den sjöng in dem. Kanske är det så? Att dem hyrt in den ökände heliummannen Norman Lockyer från graven för att ge skivan en extra mystisk stämning.
På ett sätt kan man hävda att detta är den enda sanna heavy metalen. Jordnära, billigt, skitigt och egenproducerat. På ett annat sätt kan man hävda att det inte är någon vidare musik av just samma skäl. Jag föredrar musik som är stor och välproducerad före denna minimalistiska och rakt-på-saken-sak som Vinder spelar. Det är lite som film, den bästa filmen behöver inte vara en storproduktion i stil med Avatar som ser fantastisk ut och är ett tekniskt mästerverk men nog är det fem tusen gånger skönare att se en film som känns så än som är gjord med skakig handkamera och värdelös klippning, inga trovärdiga specialeffekter samt skådespelare som inte levererar – hur bra handlingen och allt det där än är. Och där har vi Vinder – det är handkameraproduktionen som känns som något som hade kunnat vara riktigt bra med James Cameron och en miljard kronor i budget men som nu bara hade en bråkdel av det och således också får ett resultat därefter. Ambitious but rubbish.
Jag tycker Vincent O’Leary känns ofärdig och även om detta gäng försökt skilja sig från merparten av andra band som finns i världen med denna skiva tycker jag mest det låter som om de inte hade råd eller kunskap att få till det bättre – inte att de velat låta så här. Men vet vet – alla resonerar inte som jag och även om jag anser att det måste ske under om detta medelmåttiga resultat ska nå högre höjder, så finns det tydliga spår av potential i ’Vertigo – The Story of Vincent O´Leary’ och i Vinder även om det är dolt långt ner under sidor av lila. Det blir godkänt, men bara knappt – det här är inget jag står ut med i längden och jag har svårt att se särskilt många andra göra det också.
(videon är vald med omtanke eftersom Vinders trummis spelade på den)
HHHHHHH
