Pastore
The End Of Our Flames

Jag tycker alltid att det är illavarslande när jag ser i mina spellistor att jag lyssnat på en skiva närmare 20 gånger utan att jag kan säga ett dugg om skivan i fråga utan att behöva lyssna på den. Man blir lite "Jaha, den här! Få se nu, här kommer en låt som låter så här… nähe, det gjorde det visst inte" när man lyssnar på den. Eller man och man, jag blev det i alla fall - hur ni resonerar har väl jag ingen aning om.

Pastore har fått sitt bandnamn från frontfiguren Mario som bär just detta efternamn. Med sig i bandet har han en gitarrist, en trummis och en bassist och detta är kvartettens andra album. Skivbolaget gör en stor sak av att både denna och föregående skiva fått 90 av 100 i Japanska metaltidningen Burrn!, vilket jag fullkomligt skiter i. De kunde lika gärna ha skrivit vilken typ av golv medlemmarna har i sina sovrum för det hade åtminstone sagt något om dem. Vad en rivaliserande tidning ger den här skivan i betyg kommer varken sänka eller höja mitt betyg eftersom jag inte baserar mina recensioner på vad Burrn! säger och jag tvivlar på att någon recensent gör det. Så, nog om det nu - vad är det för skiva Pastore har slängt ihop denna gång?

Svaret är att det är en kraftfull heavy metal i senare 90-tals-anda med högoktanig, falsettberikad sång. Det låter väldigt Amerikanskt, väldigt mycket kraftmetall som kom därifrån runt sekelskiftet. Gitarrerna är mer hårda och enkla än melodiösa och komplexa och sången är mer utdragen och närmast demonisk snarare än vacker och tillrättalagd. Att Mario Pastore skulle ha gått sångskola och sjungit i kör upplever jag som närmast befängt (inte för att någon har hävdat det vad jag sett) eftersom han enbart sjunger på känsla och har en långt ifrån fjädermjuk röst ens då han försöker, som i balladen When The Sun Rises. Den medlem som dock verkar ha roligast är bassisten Alexis Gallucci (som för övrigt nog också har det roligast namnet, även om de andra inte kommer långt efter). Vad Gallucci egentligen försöker göra med basen är lite svårt för mig att förstå men det är ganska ofta han inte ligger i linje med övriga utan prövar på diverse utsvävningar och det är något jag inte kan hjälpa tycka är ganska komiskt.

Det finns dock allvarliga problem 'The End Of Our Flames' som inte begränsar sig vid deras nyfikna och upptäcktsvilliga bassist och oskolade sångare. Det största är förstås det jag var inne på från allra första början - att jag har ytterst svårt att komma ihåg särskilt mycket av skivan så fort jag spelat färdigt den. Ett annat problem är att det är flera låtar på 'The End Of Our Flames' som helt enkelt inte är bra. Mycket av materialet känns totalt intetsägande och nästan plågsamt att lyssna på, även om det låter förhållandevis välgjort. På något sätt får jag bilden av att de som gjort den här skivan är ett gäng extremt omogna grabbar som tror att de är världens coolaste människor (som en brasiliansk version på Manowar, alltså) och även om bandfotona mer antyder att det är ett gäng förvuxna bäbisar vi har att göra med tror jag ändå att de nog gärna ser sig själva som lika livsviktiga som Manowar.

Jag tycker det finns betydligt bättre musik i denna genre, men det är en juste skiva för dig som tycker om högtonad sång i tyngre heavy metal och tyngre power metal. Det största problemet är nog de anonyma låtarna och att både sång likväl som instrument är alldeles för skrikiga. På det positiva har vi att det ändå låter hyggligt trots bristerna så framtidspotential finns! 'The End Of Our Flames' är dock i mitt tycke på sin höjd medelmåttig.

HHHHHHH