Iced Earth
Dystopia

Jon Schaffer får det inte särskilt ofta så som han vill ha det. Efter 'Horror Show' från 2001 hoppade hans sångaress Matt Barlow av bandet och Schaffer tvingades in i valet och kvalet att fortsätta eller låta allt vara sagt med det (något påverkad av vad som hände i september det året också naturligtvis, Amerikansk patriot som han är). Till slut beslutade sig Schaffer för att ta in Judas Priests ersättare till Rob Halford efter att denna beslutat sig för att återvända till sina prästkollegor, och Tim Owens stannade i fyra år och två album. Hösten 2007 hade jag en nästan timslång intervju med Schaffer i vilken han sade att han och Barlow troligtvis aldrig skulle jobba ihop igen, inte ens på en jubileumsskiva, och att han var väldigt nöjd med Owens. Ändå var Barlow tillbaka i bandet på nästkommande Iced Earth-skiva som släpptes inte ens ett år senare. Owens kickad, Barlow återuppstådd. I mars i år valde dock Barlow att återigen lämna Iced Earth och här är vi nu med en ny Iced Eath-skiva och varken Owens eller Barlow står bakom micken. Istället har vi blivit presenterade för en ny bekantskap i den 33-åriga Stu(art) Block som vi lärt känna på de två senaste albumen från Into Eternity. Skillnader? Nja…

Den redan grånade Jon Schaffer har på något sätt hållit på med Iced Earth längre än vad undertecknad över huvud taget har levt. Han startade bandet tillsammans med Greg Seymor 1984 och även om det dröjde fem år innan bandet faktiskt släppte något så är det enligt min beräkning 27 år av Iced Earth i år (även om bandet inte alltid hetat just Iced Earth). Första fullängdsalbumet släpptes 1991 och var en thrash metalskiva som låg ganska långt ifrån den musik bandet sedermera slog igenom med på skivan 'Something Wicked This Way Comes' från 1998. Efter detta har det blivit fyra skivor innan denna och bandet har förfinat sin ljudbild till det vi får höra här på 'Dystopia'. Sångare har kommit och gått, men nämnde Barlow som lånat sin röst till fem album har på något sätt etablerat en ljudbild åt Schaffer eftersom det var så bandet nådde massan - tung bas, enkel gitarr, en nästan galopperande musik som bygger på relativt enkla melodier och högoktanig sång i ett melankoliskt utförande. Det är så det låtit i över 15 år nu och även om Schaffer experimenterat med orkestrala arrangemang och mycket mer storslagna tongångar, mer tekniska gitarrer och andra små knep för att utveckla sin musik är det ganska mycket tillbaka till grunden igen på 'Dystopia'. Det lustiga är att Schaffers numera längsta följeslagare är trumisen Brent Smedley som nu varit i bandet på fyra utgåvor. Han figurerade ett kort tag i bandet i mitten på 90-talet, återkom ytterligare en kort session några år senare och har nu varit fast i bandet sedan 2005. Övrigt folk har kommit in 2007 eller senare. Trots detta känns detta extremt mycket Iced Earth, mycket mer Iced Earth än vad det känts på länge, och detta beror nog mycket på att Schaffer är enväldig härskare i bandet. Gillar du inte vad jag bestämmer? Då kan du sticka, så har Schaffers filosofi varit, mer eller mindre, hela tiden och det kanske kan förklara varför det här bandet haft hela 29 (!) olika medlemmar, varav 24 inte längre finns kvar. Det är nästan en avhoppad medlem om året. Men resultaten talar väl för sig själva - Iced Earth är ett av branschens största och mest omtyckta band och deras musik har hyllats både brett och smalt bland såväl kritiker som fans.

På Hallowed har dock framgångarna varit betydligt mer blygsamma. Detta är ett band som ligger i "hyfsat"-klassen där de flesta albumen kammar hem poäng som landar mellan 3-5 poäng (8 är det högsta, från vår tiogradiga skala, något som motsvarar 5-6 poäng med dagens skala men den gången var det mer en femma än en sexa). Jag har aldrig ansett Iced Earth som mer än ett medelbra band med vissa toppar emellanåt som är bättre. Detta album är liksom bandets skiva från 2001 ett album inspirerad av populärkultur, denna gång inspirerad av science fiction-filmens fantastiska universum. Filmer som Dark City, V For Vendetta och Soilent Green står som skivans tematiska grund. Albumet är 45 minuter långt och består av tio låtar. Jag har lyssnat igenom skivan många gånger nu och känner varje gång att den tar slut väldigt fort. De tio låtarna känns som häften och de där tre kvartarna känns som en. Skivan är verkligen över i ett kick, och det är alltid ett gott tecken - ett album ska naturligtvis aldrig kännas långdraget eller segt. Och när skivan är slut ska det kännas som att man behöver spela den igen. Och igen. Och igen, för att man ska känna sig tillfredsställd med sitt behov av att lyssna på den. Och det blir jag av 'Dystopia'.

Stu Block som numera sköter sången gör ett fantastiskt bra jobb och låter som Matt Barlow fast mycket bättre! Han har ett bredare register och ett annat djup i sin röst och fulländar verkligen sångdelen till närmast perfektion. Gitarrerna har sitt karaktäristiska galopperande ljud tillsammans med basen men musiken som helhet har breddats utan att blanda in alla dessa andra arrangemangen och instrumenten bandet prövade på i första hand 'Framing Armageddon'. Det låter bredare med enkla medel och även om musiken är enkel är den välskriven och djup på ett sätt som skvallrar om ett utvecklat låtskrivande och betydligt bredare tänk av Schaffer när han skrivit låtarna, ett tydligt tecken på drygt 25 år erfarenhet. Om jag kunnat samla på mig tillräckligt med erfarenheter att kunna bedöma Schaffers musik under mina snart 27 år i livet bör ju han också vara kvalificerad nog att förbättra sitt låtskrivande med motsvarande mängd under hans drygt 27 år som musiker.

Mina favoritspår på den här skivan är tveklöst de långsammare spåren och i synnerhet de långsammaste spåren. Av någon anledning har jag alltid gillat Schaffers och Iced Earths långsamma låtar och med undantag av en låt skulle jag nog uteslutande sätta långsamma spår på en Iced Earth topp tio med undantaget i den självtitulerade låten från bandets första EP och album (låten Iced Earth är verkligen asbra!). På denna skiva måste jag dock säga att det finns några till av de snabbare och tyngre låtarna som är bra, t.ex. den avslutande Tragedy And Triumph, den inledande Dystopia och Equilibrium. Bäst är dock Anthem, Anguish of Youth och End Of Innocence. Den här skivan känns i min mening som om vi kastat ner hela Iced Earths diskografi i en mixer, tryckt på start, serverat i kylda glas och sedan dricker upp resultatet med sugrör som är snurrade och vridna i former av en mystisk dödskallefigur. Svårt att relatera till hur det låter? Melodiöst, tungt, argt - men med inslag av skörhet och skönhet. Enkelt, men ändå till viss del komplicerat. Heavy metal, men med en känsla av de fina konserthallarna fyllda med professionella symfoniorkestrar och den storslagenhet de kan förmedla. Imponerande!

Iced Earths tveklöst bästa fullängdare! Gillar du detta band gör du dig själv din tveklöst största otjänst i ditt musikrelaterade liv om du inte införskaffar detta album. Det har allt som Iced Earth står och någonsin har stått för och det levererar precis varenda liten del bättre än vad de någonsin gjort tidigare! Science fiction-film och Iced Earth fungerar bra ihop… vem hade kunnat ana det?

HHHHHHH